Ute på Bangatans trottoarer går folk med uppknäppta jackor. I glappet mellan
förbipasserande bilar och tåg hörs fågelkvitter.
Den rödteglade fyravåningsbyggnaden mitt emot tågstationen dominerar
gatubilden. I en av källarlokalerna bär Majlis Håkansson med hjälp av Thomas
Lindberg en 80-centimeterssäng förbi begagnade soffor och bord in i ett
smalt, avlångt rum.
Men madrassen med det påskgula lakanet får vänta. Håkan Adler, Majlis
Håkanssons partner, har somnat på en stol några meter bort och vaknar inte
trots högljudda anrop.
Det avlånga rummet är parets första gemensamma bostad. Håkan Adler bodde
tidigare i en övergiven kolonistuga innan kommunen rev den i vintras.
Majlis Håkansson har mest sovit på härbärget Piletorp.
För två veckor sedan fick de sängplats i HSB:s källarlokal i den rödteglade
byggnaden. Lokalen på drygt 400 kvadratmeter har få rum och fram till i
fredags har paret skyddat sig från insyn med draperier. På golvet bakom
draperierna ligger sju brända cd-skivor, vid väggen står fyra pocketböcker,
däribland Markus Zusaks ”Boktjuven” och Ann Heberleins ”Jag vill inte dö,
jag vill bara inte leva”.
– Det här är den enda tryggheten vi har. Och så tar de den ifrån oss, säger
Majlis Håkansson.
”De” är dels HSB, som i torsdags meddelade att företaget inte längre tänker
låta Hemlösas förening låna källarlokalen. Skälet är att det inte är så
kallt utomhus längre och utlåningen var redan från början tänkt som
tillfällig.
– Jag har en son men han kan aldrig hälsa på mig för jag har ju ingenstans att
ta emot honom, säger Majlis Håkansson.
Efter sängen ska tavlan med en katt på och det nyskapade påskriset med en grön
fjäder i in. Håkan Adler berättar att han inte vet vad som händer den 26
mars när de hemlösa måste ut.
– Jag har ingen släkt här att bo hos. Att flytta hem till min gamla mor i
Landskrona är inte direkt lockande, säger han samtidigt som en kanelbulle
från kiosken ovanför åker in i munnen.