Som undersköterska på ett äldreboende möter hon den äldre generationen varje dag. Själv är hon nitton år och vet hur det är att vara ung i en studentstad. Här finns många aktiviteter för yngre, särskilt för studenterna på Universitetet. Men Hind Zahroun tycker inte att de äldre har samma möjligheter att träffas och vara aktiva.
– Det borde finnas ett ställe för äldre dit de kan gå regelbundet och ha aktiviteter. Där de kunde träffa folk från andra äldreboenden också, säger hon.
På jobbet brukar de gamla samlas i dagrummet och umgås. När de är ute och promenerar går de antingen till en park, eller till en plats med mycket folkliv. Då märker hon tydligt att de äldre mår bra.
– Då känner sig de äldre mer som en del av samhället. De får ett sammanhang, säger hon.
Hind Zahroun pratar mycket om hur människor kan mötas, om hur mötet kan få människor att förstå varandra.
– Man kan tycka att det finns många mötesplatser i Lund. Men det finns varken för de yngsta eller de äldsta, säger hon.
Hind Zahroun minns mycket väl första gången hon kom till Lund. En kylig septemberdag för nio år sedan, familjen var klädd i t-tröjor och frös lite, träden var röda och gula. De satt i en bil på väg från flygplatsen, Hind satt vid fönstret och kollade ut. Allt kändes så nytt.
– Jag ville knappt blinka för att inte missa något, berättar hon.
Höghusen i Lund kändes lyxiga. I Kirkuk i norra Irak, där hon bodde som barn, var husen låga med platta tak. Familjen lämnade Irak en dag innan USA gick in i landet. Via Syrien kom de sedan till Sverige.
– Lund är en bra stad att komma till som flykting. Och så fanns ju Tamam, berättar hon.
Tamam, organisationen som jobbar med att integrera nyinvandrade ungdomar i Sverige, bildades i Lund samma år som Hind Zahroun flyttade hit. Genom dem fick familjen lite extra stöd. Bara att betala en faktura kan vara svårt när man inte kan språket, men den typen av praktiska saker blev lättare med hjälp från Tamam. Både hon och hennes bror började engagera sig i organisationen som volontärer. Hon har haft aktiviteter eller lekt med barnen som bor i flyktingbostäderna på Östra Torn.
– Barnen blir så glada när man kommer dit, och det smittar. Jag kan vara på dåligt humör en dag, men efter att jag har varit där känns allt bättre, säger hon.
Nu jobbar hon heltid på äldreboendet och har därför inte lika mycket tid över till volontärarbetet. Att vara undersköterska är ett krävande jobb, inte minst fysiskt. Men hon trivs. Och det passar henne att hjälpa andra berättar hon.
– När man själv har varit med om mycket, och sett hur människor har det på olika ställen i världen, så vill man göra det bättre, säger hon.