På lördag kommer Bengt-Göran Håkansson hem till Lund. Han nådde 7700 meter,
sedan tog krafterna slut och han tvingades vända tillbaka till Katmandu.
Såhär skrev han i ett brev till Sydsvenskan när han beslutade sig att vända:
”Sitter helt stilla. En snödriva bildas runt mig. Tar på mig ett par tjockare
vantar. Vet att snöstormen snart är över.
Kan man inte se spåren på marken, eller flaggorna som finns på olika avstånd,
och som visar vägen, skall man stanna, annars finns risken att man ramlar
ner i de otaliga glaciärsprickorna som ibland är snötäckta.
Jag är på väg hem. Det känns otroligt skönt. Klarade inte av att nå toppen av
Mount Everest. Många av oss gjorde det inte.
Vår starkaste klättrare Nelson Dellis, vände två timmar före målet, när han
fick passera den nyligen avlidne klättringslegenden japanen Takashi Ozaki.
Några andra i vårt team klättrade över. Nelson tänkte kanske på vår
expeditionsledare Tim Rippels tal till oss, när han gråtande, bad oss att
inte vara själviska, utan tänka på dem där hemma, som är sjuka av oro.
Gör inga misstag, gör inget dumt, vänd innan det är för sent.
Äventyret har kostat mycket, men gett desto mer. Har fått uppleva så oerhört
mycket, under dessa två månader.
Ett kamratskap och så fina människor. Vårt team av sexton medlemmar kom från
tio olika nationer.
Att komma varandra så nära, att stötta, hjälpa, trösta, ta hand om varandra.
Den stora glädjen att fyra av oss fick stå på toppen, den glädjen kunde vi
alla dela. Nu är det över.
Innan jag lämnar berget, lovade jag Fredrik Sträng att jag skulle be för Mount
Everest. Jag ber aldrig, men denna gång ska jag göra det. Tacka för att hon
skonat mig och mina vänner, att vi får komma hem till våra familjer. Inte
alla fick göra det.
Jag vill tacka Nepal, och alla dess underbara människor, världens bästa.
Nu klarnar det upp. Jag kan se flaggorna, reser mig och fortsätter min
vandring hem.