Pekfingret på sprejhatten och ett adrenalinrus genom kroppen sekunderna innan färgen träffar väggen. Kim, 17 år, beskriver en kväll i centrala Lund.
– Precis innan man trycker av är det riktigt nervigt. Sedan blir man som i trans. Sinnena är på helspänn. Du hör alltid en polis innan du ser den, säger Kim.
– Ljudet av ficklampor som dunkar mot benen när de springer, säger Jonas, kompis med Kim som också brukar måla på stan.
Planerna för kvällen görs ofta upp dagen innan. Någon ringer någon annan för att fråga om de har grejer – färgburkar. Sedan sätter de sig någonstans för att skissa på papper. Placeringen är också av största vikt. Kring järnvägsspåren eller i centrum är bra.
– Man klurar på placeringar som kan bli riktigt feta. Man vill att folk ska se den. Men ju mer folk som är där desto fler kan komma på en när man målar, säger Kim.
– Det gäller att hitta balansen. Vi brukar snacka om knas. Om en plats är riktigt knas är den riktigt bra, men ju mer knas desto större risk att åka fast, säger Jonas.
Därför har de nästan alltid en knashållare. Alltså någon som håller vakt medan de andra jobbar. En vissling avslöjar om någon närmar sig. Avbrutna blir de nästan hela tiden. Om någon ser och ringer polisen vet de att de har två–tre minuter på sig att hinna klart.
När Sydsvenskan träffar Kim och Jonas sitter de och snackar med Marcus de Mello Alm. Han har inga problem med att ha sitt namn i tidningen och berätta om sitt intresse för graffiti.
– Jag målar på lagliga väggar. På Hemgården eller Smålands nation. Sedan håller jag på med canvas och målar på duk en del, säger Marcus de Mello Alm.
Han trivs bättre med att kunna måla i lugn och ro. Adrenalinet och stressen att bli upptäckt är inte lika viktigt för honom.
– På lagliga väggar kan man göra mer och utvecklas. Det är inte värt risken man tar på olagliga väggar, säger Marcus de Mello Alm.
Tillsammans med Kim och Jonas diskuterar de Lunds graffitikultur och skillnaden mellan riktiga målare och sådana de kallar toys – klottrare utan ambition.
– Bara för att man håller i en sprejburk blir det inte graffiti. Graffiti handlar om att visa respekt, säger Marcus De Mello Alm.
– Kids som skriver på folks hus, det är inte graffiti. De har inte greppat hela konceptet. Det är sådana som de som gör att vi får dåligt rykte, säger Jonas.
Det finns många oskrivna regler. Den som går över gränsen kan få se sina verk "streckade", alltså att någon ritar ett streck över den.
– Man målar aldrig på någons hus, eller kyrkor och andra sådana platser. Det handlar om sunt förnuft, säger Kim.
Cykeltunnlar, ödehus, kring järnvägsspår och andra offentliga platser – där är det däremot fritt fram tycker de. Stora färgglada målningar har man inte alltid tid med på olagliga väggar. Att sätta sitt artistnamn, sin tag, går snabbt och är ett sätt att visa att man finns.
– Egentligen är det ganska egoistiskt. Man målar ju på kommunens grejer. Det handlar ju om att man vill bli sedd och erkänd av andra som målar, säger Kim.
Men något dåligt samvete gentemot dem som ofrivilligt får konst på sina fastigheter eller i sitt närområde känner han inte.
– Aldrig. Vad ska jag ha dåligt samvete för? Det måste ju bli roligare för alla om en cykeltunnel inte är grå som betong. Hur kan någon tycka att det är jobbigt att se en målning? resonerar Kim.
En vanlig måndag morgon ringer det i telefonen mellan 30 och 80 gånger hos saneringsföretaget Klottrets fiende No 1 Johan Falkesäter är en av dem som rycker ut för att städa efter helgen.
– 99 procent av allt vi tar bort är klotter och tags. Det är väldigt, väldigt sällan det handlar om några mer konstnärliga grejer. Jag har sett det max två tre gånger, säger Johan Falkesäter, som har jobbat med klottersanering i två år.
Hans kollega Nils Holmberg har jobbat på företaget sedan 1996 och genom åren dagligen träffat ledsna, förbannade och uppgivna fastighetsägare.
– Jag vill inte säga vad de säger till mig. Men det är ren ilska och frustration. De har inte bett om att få en tag på sin nyputsade fasad. Konst är i och för sig upp till betraktaren, men de här ungdomarna äger inte duken de målar på, säger Nils Holmberg.
Kim kan förstå att den som inte är insatt kan ha svårt att skilja på ogenomtänkt klotter och en genomtänkt tag.
– Jag förstår att många ser tags som rent klotter. Men om man förstår kulturen och ser tanken som ligger bakom varje streck, då ser man konst, säger Kim.
Kim och Jonas heter egentligen något annat.