Då står han plötsligt där. Framåtböjd, som om han stretchar eller nåt. Plötsligt minns jag. Våldtäktsmannen! Efter en evighetssekund tittar han upp. Utan att riktigt veta varför klämmer jag fram ett ”hej” och är samtidigt beredd att springa eller slå eller vad som helst för att komma undan. Han rycker till och ser minst lika chockad ut som jag.
Det är en helt vanlig man – så klart. Han måste ha tänkt vad jag tänkte, att det kunde vara han. Plötsligt har alla män som promenerar på egen hand förvandlats till potentiella våldtäktsmän. Inte klokt.
Efter våldtäktsförsöken är polisen plötsligt överallt och föräldrar släpper inte barnen ur sikte. Det har aldrig varit så många föräldrar och barn tillsammans på cykelvägen till skolan. Till och med förskolan har placerat ut en extra vakt med koll på de snåriga buskagen bakom lekplatsen.
Att för en tid öka säkerheten och begränsa friheten är nog alla med på. Men frågan är hur länge detta ska pågå. Vad händer om de inte tar honom? När är det okej att återgå till det normala igen? Och hur långt ska vi gå för att återskapa känslan av trygghet? Att skövla buskar och träd för att undanröja potentiella brottsplatser, som en läsare föreslog, känns lika drastiskt som orealistiskt.
Samtidigt kan jag förstå det höga tonläget. När det väl händer något som kränker den egna integriteten – ett överfall, ett rån, en väskryckning, sådant som vi reportrar skriver notiser om på ren rutin – förändras allt.
För ett par år sedan fick jag ett telefonsamtal, det var mitt i natten. ”Din kille har blivit misshandlad. Han är på akuten.” Jag slutade andas. Benen sprang och hjärnan stod helt still.
Han hade gått ensam hem från krogen. De var tre som hade bestämt sig för att slå ner någon, vem som helst. När han inte ville bjuda på sin hamburgare sparkade de ner honom. I tidningen blev det en notis. I brottsstatistiken en nedlagd utredning.
För oss blev det början på en ny tillvaro av att se sig en extra gång över axeln, av att hålla varandra hårt i handen så fort vi mötte ett killgäng ute på stan, av tankar på hämnd och att på fullt allvar vilja beväpna sig.
Det där hämndbegäret har klingat av, tack och lov, men trygghetskänslan är för alltid lite rubbad. Det finns ett före och ett efter. Jag tänker på det nu när oron har bitit sig fast i vårt bostadsområde. Hur mycket ska detta få påverka oss? Många olika saker måste samverka för att ge oss tillbaka tryggheten. Det räcker inte att bara bestämma sig för att inte vara rädd. Samtidigt är det precis vad vi måste göra. Rädsla gör inget gott för någon.