Billigt kött från Tyskland och Danmark konkurrerar ut den svenska, och
lundensiska, fläskfilén. En orsak stavas svensk djurskyddslagstiftning, som
är striktare än de flesta andra länders.
– Strö och halm använder vi mer av än i Danmark och det kostar pengar. Vi gör
det gärna, för djuren tycker om det, men det påverkar priset, säger Håkan
Magnusson.
Han har fött upp slaktsvin i närheten av Dalby i tjugo år och var tidigare
ordförande i föreningen Skåne och Blekinges grisproducenter. Han ser att
trenden går mot färre och större produktionsenheter även på grissidan.
– Vi har ökat vår volym för att försöka leva på gården. Vi är tvingade att
producera mer och effektivisera för att kunna konkurrera med det utländska
köttet. Så är det för alla.
Ewa Björnberg som är miljöinspektör i Lunds kommun har sett hur flera mindre
uppfödare lagt av de bara det senaste året.
– Vi har inte sett någon nyetablering på ett par år och många av uppfödarna är
i sextioårsåldern. När ingen vill ta över lägger de ner. Det går helt enkelt
inte ihop ekonomiskt, säger hon.
Inte ens minigrisen Totte, som bodde på äldreboendet Nibblegården i Lund 2008,
finns kvar i kommunen, berättar Ewa Björnberg.
År 1994 fanns 85 avelsgaltar i Lunds kommun. Förra året var de tre, enligt
Jordbruksverkets statistik. Men vart har de tagit vägen?
– Vi köper semin från en galtstation i Hörby nu, och inseminerar på gården,
säger Håkan Magnusson.
Så går det till hos de flesta uppfödare idag. Ett företag med huvudanläggning
i Hörby är den största leverantören av galtsperma för södra Sverige.
– De galtarna producerar en läskburk sperma varje gång, sedan blandar vi ut
det. Så mycket klarar inte våra egna galtar, de är mest till för att se om
suggorna är redo att insemineras säger Sven Nilsson som är seminansvarig på
Granepig i Torna Hällestad.