Genom glasdörrarna på Universitetssjukhuset i Lund går människor konstant in
och ut. Några för att jobba. Andra, som patienter, kommer hit med en
misstanke och går hem med en diagnos. Eller en oerhörd lättnad.
På femte våningen i en L-formad del av huvudbyggnaden, finns genetiska
klinikens laboratorium. Hit kommer inga patienter.
Det här är forskarnas och biomedicinarnas tillhåll. Några är anställda av
universitetet, andra av sjukhuset. Och vissa, som David Gisselsson, delar
sin tid mellan de två.
Till laboratoriet skickas fostervattensprover, blod i rör, och vävnader från
tumörer för att testas, analyseras. Är det en kromosomavvikelse som gör att
ett par fått missfall flera gånger? Har sonen ärvt mammans sjukdom? Vad är
det för sorts cancer vi har att göra med?
Det är sådana frågor som ska få ett svar.
– Cancergåtan är inte löst. Vad som än står på löpsedlarna, säger David
Gisselsson.
Han är 34 år, klädd i vit rock, jeans och mörkgrå skjorta. Han är också
forskare och läkare på genetiska kliniken som jobbar med nedärvda sjukdomar,
medfödda kromosomrubbningar och genetiska förändringar i tumörer.
Hans egen inriktning är att diagnostisera ovanliga sjukdomar och tumörer hos
barn.
– Att säga vilken sorts tumör det är som en patient har är inte alltid så
lätt. Framför allt när det gäller barn. Är det dessutom sällsynta tumörer så
kan det bli riktigt knepigt, säger han.
Det är en hel del människor i vita rockar som rör sig i lokalen, som både är
ett kliniskt laboratorium och ett forskningslabb i ett.
– Det är lite unikt faktiskt. Men vi är trångbodda. Den här delen byggdes
för trettio personer men i dag är vi ungefär sjuttio som jobbar här inne.
Rummen som personalen sitter i är små. Och mitt på avdelningen breder
laboratoriemiljön ut sig med alla ingredienser som fantasin förväntar sig.
Mikroskop, flaska efter flaska med kemiska vätskor, ljud av porlande vatten
från vattenbad och maskiner som centrifugerar prover eller som mäter hur
mycket DNA det finns i en droppe vätska.
Steril miljö? Nja. En och annan har faktiskt smyckat sin arbetsplats med en
nostalgisk bild på Dallasgänget, eller några ord som sätter perspektiv på
tillvaron:
”Trying is the first step on the road to failure”.
– Visst är det underbart. De orden är vårt mantra, skrattar den
biomedicinska analytikern Linda Magnusson.
David Gisselssons intresse för genetik, ärftlighetslära, väcktes redan på
högstadiet – tack vare en entusiastisk lärare. Överhuvudtaget var alla
kompisarna i klassen på Järnåkraskolan i Lund intresserade av de
naturvetenskapliga ämnena.
– Det sägs att i de flesta skolor är det inte tillåtet att vara nörd, men
det var fullt tillåtet i min klass. Det var mycket lättare att vara nörd än
något annat. Och vi fick blomma ut i vår nördighet, fullkomligt! Ännu värre
blev det i gymnasiet där hela klassen var sådan, säger han och skrattar.
David Gisselsson drivs av nyfikenhet. För honom var det egentligen därför
inte så självklart att välja naturvetenskapliga linjen på gymnasiet. Det
finns ju så mycket i världen att ta reda på. Utforska. Förstå.
Måste man begränsa sig? Länge vägde han sitt intresse för historia och
arkeologi mot matematik och medicin.
– Jag vill ha ett jobb som är meningsfullt, ha kontakt med människor. Jag
ville inte bli en sådan forskare som sitter och petar i en tusen år gammal
artefakt. När jag började förstå vad arkeologer verkligen gjorde tänkte jag
herregud, jag kommer att tycka det är meningslöst efter fem år!
Medicin var kanske inte så dumt? Han sökte, och kom in. Efter ett
par terminer tog han paus från läkarutbildningen för att forska i fyra år
och doktorera innan han återvände till läkarlinjen för att få sin
legitimation.
– Det pratades om att det skulle vara meriterande för en läkare att även bli
forskare. Det har visat sig vara nonsens, man förlorar bara pengar på det
och får knappt högre lön. Men jag tyckte det var kul. Läkarutbildningen
kunde vara enformig, medan denna miljö var unik, säger han.
I en annan del av sjukhusets huvudbyggnad finns en patientmottagning som
tillhör genetiska kliniken. Det är där som David Gisselsson än så länge
jobbar som läkare, vilket han gör hälften av sin tid.
– Det som är ovanligt med vår specialitet är att vi både tittar på
kromosomer och träffar patienter, säger han.
Ofta träffar han de patienter vars kromosomer han synat i mikroskop.
– Fantastiskt motiverande!
Men det har sina baksidor. David Gisselsson jobbar ofta med svårt sjuka,
barn som har cancer eller barn med multihandikapp. Ibland är han också med
och obducerar barn.
– Mitt arbete är väldigt dödsnära, jag jobbar ofta med människor som är döda
eller som löper en stor risk att dö. Det ligger mycket tragik bakom, säger
han.
Det är upplevelser som ibland följer med honom hem. Då är det viktigt att
kunna tala med en kollega eller partner som förstår.
– Man måste ha ett förhållningssätt för att hitta harmonin mellan liv och
död. För mig är det en religiös grundsyn som gör det lättare att hitta en
mening med allt det jag ser.
David Gisselssons behov av religion har ökat sedan han blev forskare. För
honom finns inga motsatser mellan religion och vetenskap.
– Som forskare blir man medveten om hur lite man vet om skapelsen. Det finns
större sammanhang därute som vi inte fattar och det kan vara en tröst
ibland.
Genetik och forskning inom genetik är ett minerat område. Till den genetiska
avdelningen kommer bland annat fostervattensprover och genom
fosterdiagnostik kan man se kromosomavvikelser.
– Det folk ofta inte vet är att vi inte bara ser Downs syndrom, utan hela
arvsmassan, säger David Gisselsson.
De etiska frågorna handlar bland annat om det är rätt att göra prover på
foster eller personer där utgångsläget är att fostret eller personen är
frisk – prover som kan säga något om framtiden och eventuella sjukdomar som
den bär med sig.
Han brottas stundtals med frågorna. Särskilt när ett provsvar, som ett
fostervattensprov, får avgörande konsekvenser. Andra fall handlar
om vuxna personer som har en viss sjukdom i släkten. Exempelvis Huntingtons
sjukdom, en obotlig hjärnsjukdom vars symptom uppkommer i 30- eller 40
årsåldern.
– Om en förälder har det så är risken att barnet får sjukdomen femtio
procent. Vi kan, enligt väldigt strikta bestämmelser, testa om en person har
ärvt sjukdomsanlagen. Och det kan man diskutera, ska man göra tester för
sjukdomar som man inte kan göra någonting åt?
Ju mer han jobbar med dessa frågor desto större respekt får han för proven
och desto mindre skulle han kunna tänka sig att göra tester på sig själv.
– Min generella och personliga åsikt är att man inte ska testa i oträngt
mål, säger han.
Nyligen fick David Gisselsson 1,5 miljoner kronor av Barncancerfonden för
att forska i hur man bättre ska kunna förutse förloppet hos barn som fått
cancer. Överhuvudtaget är hela hans forskartjänst, som han har på halvtid,
finansierad av fondmedel.
David Gisselsson är oroad över forskningens framtid. Det ständiga behovet av
att söka anslag och den hårda konkurrensen om pengarna gör forskarbanan till
en otrygg karriärväg, säger han.
– Otryggheten får visserligen folk att jobba mycket. Men det negativa är att
folk mår dåligt och det kan bli en obehaglig konkurrens om positioner, säger
David Gisselsson som ändå känner sig privilegierad jämfört med många andra.
Själv har han inga planer på att överge forskningen och bara helt ägna sig
åt läkaryrket. Kombinationen ger honom mer. Dessutom finns det många gåtor
kvar att lösa. Som cancergåtan.
– Varje tumör är en egen gåta och det finns tusentals tumörtyper.
Visserligen har forskningen hittills gjort stora framsteg. Men än återstår
en hel del arbete för att förebygga och bättre behandla till exempel cancer,
en sjukdom som var tredje person i landet drabbas av under sin livstid.
David Gisselsson vill gärna dra sitt strå till stacken genom att fortsätta
forska i kromosomrubbningar och cancer, främst hos barn.
– Det är det som jag verkligen brinner för. Jag vill bli en riktigt duktig
diagnostiker, kunna klura ut vad patienter med ovanliga åkommor lider av.
Som Dr House?
– Ja, kanske så. Fast lite mindre brysk.