– I Irak cyklar bara män, här cyklar till och med gamla kvinnor. Det är
jättekonstigt, det hade folk skrattat åt hemma, det hade varit pinsamt,
säger Sawa som är från Kurdistan, och som inte vill berätta sitt efternamn.
Hon går i en av Polhems ivik-klasser, det vill säga en av de
introduktionskurser som Lund erbjuder nyanlända flyktingar i gymnasieåldern.
Syftet med ivik är att lära eleverna så bra svenska som möjligt men de ska
också få grundläggande kunskaper om Sverige.
Nivån i de här klasserna varierar. Några av de ungdomar som kommer hit har
goda kunskaper och betyg med sig från hemlandet. Andra har stora
kunskapsluckor, många gånger för att de bara har gått i skola då och då.
Och så finns de som inte har haft möjlighet att gå i skola alls, de som är
analfabeter.
Vi träffar ivik klass d. Det är den högsta ivik-nivån, eleverna här är snart
redo att slussas in i ett vanligt gymnasieprogram.
– Men de måste söka in precis som alla andra, säger Sanna Filipova, klassens
mentor.
Klassen har svenska på schemat. Temat är pengar och Sanna Filipova, som vill
att eleverna tränar sitt uttal, undrar vad de skulle ha gjort om de: a. Hade
funnit 5 000 kronor på gatan, b. Om de vunnit fem miljoner kronor?
Eleverna svarar förstås som vilka tonåringar som helst skulle ha gjort, de
hade "tagit körkort", "köpt snygga bilar"
eller "köpt smink och kläder" för de fem miljonerna.
De 5 000 kronorna skulle de flesta av dem ha lämnat till polisen -– om de hade
hittat dem på gatan i Sverige vill säga, inte om de funnit dem på gatan i
landet de flytt från.
– I Irak skulle polisen ha tagit pengarna själva, så det hade varit helt
bortkastat att lämna in pengarna till dem, säger Adam Shalash.
– Då hade jag hellre behållit dem själv.
Flera nickar och plötsligt kommer en strid ström av historier om korrumperade
myndigheter.
Förföljelser och oroligheter är de vanligaste skälen till varför de flesta av
ungdomarna nu är sig i Lund. Flera är från Irak och några har erfarenheter
det är svårt att greppa.
– Jag är från Irak men jag är kristen. Vi är inte säkra hemma, det finns
muslimer som vill mörda oss, säger Aseel Mazin.
Hon säger flera gånger att hon är så tacksam över att få vara i Sverige. Hon
vill absolut inte tillbaka till hemlandet.
Sawa som inte vill säga vad hon heter i efternamn talar nästan flytande
svenska:
– Jag har flytt hit med min familj. Vi har hela släkten kvar hemma. Vi kom
till Sverige redan 2002, jag har faktiskt bott i både Sundsvall och Malmö.
Men vi åkte hem igen när det lugnade ner sig i Irak, men så blev det oroligt
på nytt, jag vet att tjejer mördades. Vi vågade inte vara kvar, så nu är vi
här igen.
Hon tycker att Sverige har förändrat henne.
– Tidigare tänkte jag aldrig på framtiden, allt var så farligt. Nu tänker jag
mer på vad jag vill göra sedan, jag vill bli tandläkare. Det finns en
framtid här.