Men nu är jag framme. Bishop's University ligger där framför mig. En
engelskspråkig oas mitt i franskkanadensiska Quebec. Omgivet av ett landskap
som snart ska anta höstfärger, så intensiva att jag varken förr eller senare
har upplevt något liknande.
Det blir en dag full av nya intryck. Vi visas runt på campus, får varsin
internationell fadder, hämtar ut studentkort och inspekterar våra nya rum.
Jag lär känna Karsten från Danmark, Hannelore från Belgien och min
partysugna rumskompis Erin från Toronto.
Kort sagt. Min första dag som utbytesstudent är precis som den ska vara. Full
av förväntan och alldeles lagom omtumlande.
Idag undrar jag vad som hade hänt om inte Bishop's hade ordnat en bostad åt
mig. Om jag hade stått där framför universitetet helt utan kontakter, med
bristfälliga franskkunskaper och minimal insikt i hur det kanadensiska
samhället fungerar.
Det hade säkert löst sig. Jag var som sagt 20 år gammal, hade just backpackat
på egen hand och var tämligen övertygad om min egen oövervinnerlighet.
Fast jag är också rätt säker på att jag hade känt mig mycket liten. Liten och
ensam i ett främmande land. ”Det finns få saker som får det att knyta sig så
i mycket i magen på oss människor som att inte ha en bostad.
Jag tänker på det när jag ser utbytesstudenterna köa utanför AF-borgen. Deras
första möte med Sverige har kommit att handla om att skaffa sig tak över
huvudet. De första känslorna är osäkerhet snarare än glädje och förväntan.
Så var det i augusti 2003, då jag själv var internationell fadder och hämtade
studenter på centralstationen i Lund. En ung kvinna från Iran började gråta
när hon insåg att studentrummen på det internationella studentboendet var
slut.
Så är det i augusti 2011, då jag som reporter bevakar de nya studenternas
ankomst.
Samma nyhet år efter år. Det vi ska komma ihåg är att det första intrycket är
det man minns.