Undersköterskan Gül Öcbek plockar fram en låda turkiska godsaker och bjuder
laget runt inne på avdelning B på Värpinge äldreboende. Hon har arbetat här
i tolv år nu. Rökt har hon gjort ännu längre.
– När jag började här fanns det ett rökrum. Men det tog de bort. Då fick vi
röka på balkongen. Så förbjöds det också. Då stod vi ute under en trappa.
Och nu har vi varit tvungna att gå iväg för att röka. Vi blir jagade hela
tiden, säger hon.
Beslutet att det från 1 augusti är förbjudet för alla Lunds kommunanställda
att röka på arbetstid har väckt blandade känslor hos Gül Öcbek. Hon kan till
viss del förstå beslutet men vill själv bestämma när hon ska sluta.
– Jag tål inte att andra ska bestämma över något så privat. När någon annan
kommer och hackar på mig blir jag nästan som en barnunge och vill göra
precis tvärtom, säger hon.
Det är snart dags för eftermiddagskaffe och Gül Öcbek går iväg för att hämta
Inga-Lisa Franke som sitter på sitt rum och väntar. De pratar en stund om
tavlorna på Inga-Lisas väggar, de pratar om de goda kakorna som Gül brukar
baka och de pratar om rökförbudet.
– Det är ett bra förbud. Jag tycker inte om rökning, säger Inga-Lisa Franke
och tittar på Gül Öcbek som sätter armarna i sidorna och försöker låta
sträng.
– Hur kan du säga så, säger hon och skrattar.
Sedan tar de sig ut till köket för en kopp svart kaffe och en mazarin.
Alla kommunanställda som vill försöka sluta röka har blivit erbjudna att gå en
avvänjningskurs på betald arbetstid. Som Sydsvenskan berättade igår har ett
70-tal personer anmält sig. Gül Öcbek är inte en av dem.
– Jag vill inte gå någon kurs, säger hon bestämt.
Kollegan Mohammad Darwich anmälde sig till en av vårens kurser men hoppade av
redan efter första mötet.
– Det var inget för mig eftersom jag inte var motiverad. Jag blev bara
deprimerad där, säger han.
Han ser både för- och nackdelar med rökförbudet. En fördel är att det
förhoppningsvis innebär att han minskar sin cigarettkonsumtion. I dag röker
han 20-25 cigaretter per dag. En annan fördel är att de gamla slipper
röklukten.
– Nackdelen är att de tar någonting från mig. I början kommer det nog att bli
jättejobbigt. En sak är säker, den som tog det här beslutet är inte rökare,
säger han och ler snett.
En man som presenterar sig som Einar Jensen kommer in i rummet. Även han är
kaffesugen. Han berättar att han rökte i många år men att han de senaste
trettio åren har snusat i stället.
– Blir det inte synd om mig nu när jag inte får röka längre, säger Mohammad
Darwich och lägger handen på Einar Jensens arm.
Einar Jensen funderar en stund.
– Jo visst, men det är ju inte bra att röka. Vad sägs om ett vad? Om du slutar
röka slutar jag att snusa, säger han.
Och så skakar de hand.
En våning upp, på avdelning D, bor Ellen Carlberg.
Det är ett tiotal år sedan hon fimpade för sista gången. Då hade hon rökt
sedan hon var 17, 18 år.
– Man tog sig ett bloss när man skulle ut och dansa. Man ville vara tuff,
säger hon.
De anställdas rökförbud tycker hon är fånigt.
– De är myndiga. De får väl göra som de vill, säger hon.