LUND. – Först trodde jag att det var som en buss med ben, säger ett av barnen.
– Men det är det ju också, svarar ett annat barn.
I dag är de familjen Gummesons tur att vara vandrande busschaufför. Klockan
fem i åtta ska de träffas vid lyktstolpen i korsningen Tulpanvägen och
Vallmovägen. En efter en kommer föräldrarna och lämnar av sina morgonpigga
barn.
När vi kan räkna till sex barn börjar ”bussen” att gå. De som inte har kommit
vid klockan åtta missar ”bussen”. Pappa PeO Gummeson går längst bak med
cykeln.
Familjerna turas om att följa barnen, det blir mellan en gång i veckan och en
gång varannan vecka. Barnen är mellan sex och åtta år och alla går på
Oskarskolan. De går på i rask takt men stannar tvärt vid trafikljusen vid
den trafikerade Kaprifolievägen och väntar tålamodigt.
– Barnen är så himla duktiga och har koll på trafiken, de nya lär sig av de
äldre, säger PeO Gummeson och berättar att de aldrig varit tal om att behöva
ha rep eller annat.
Efter hundra meter kommer ytterligare två barn och sällar sig till ledet. Det
är Caroline Wollberg och Jonatan Svensson. Jonatan har med sig pappa Daniel
Svensson idag.
– Det här är lite nytt för honom så jag brukar följa med en liten bit, säger
Daniel Svensson.
Själv har han dock varit med förr. Jonatans storasyster var med tidigare i tre
år och har blivit så gammal att hon börjat på Lerbäcksskolan. Men hon och
hennes kompisar har fortsatt sin vandrande skolbuss dit, fast utan
föräldrar.
Daniel Svensson ser bara fördelar med den vandrande skolbussen.
– Många tycker att det är att det är tidvinsten, tryggheten och miljöaspekten.
Men för mig är det nästan främst den sociala biten. Och barnen håller med.
– Det bästa är att man inte får gå ensam, säger Tobias Gummeson.
– Kompisarna är det bästa, tycker Caroline Wollberg.
– Det är väldigt olika, ibland har de mycket att prata om och då går det sakta
och andra dagar rusar de på, säger PeO Gummeson.
Idag är en sådan dag, men det är ett ordnat kaos, inga uppställda led eller
handhållning, ändå går alla ordentligt på trottoaren och rusar inte iväg
från gruppen.
PeO Gummeson känner inte till att kommunen har en tävling bland de skolor som
är med projektet vandrande skolbuss, men tycker inte att det spelar så stor
roll.
– Vi vinner så mycket ändå, säger PeO Gummeson.
Plötsligt stannar alla barnen upp och börjar hoppa märkligt på trottoaren.
– Vi har speciella lekar, vi brukar leka ”hoppa över cykelskuggor”, förklarar
Tobias Gummeson.
Andra lekar som man har är att räkna bilar. Efter en tio minuters rask
promenad är de framme vid skolan i god tid och alla barnen sprider ut sig på
skolgården. PeO Gummeson vinkar hej då och cyklar iväg, nu är hans pass slut
och nu kan han sova ut lite mer resten av veckan.