Linz. Ledarduon för österrikiska Linz kulturhuvudstadsår kommer inte från
Linz. De är inte ens österrikare. Den konstnärlige chefen Martin Heller är
schweizare från Basel och projektledaren Ulrich Fuchs är hemmahörande i
tyska Bremen.
Det finns en tanke bakom detta. Eftersom båda kommer utifrån har de inga
lojaliteter till den lokala kulturen att ta hänsyn till. De kan med andra
ord vara rätt hänsynslösa.
– Under förberedelserna inför kulturåret fick vi in 2 500 lokalt baserade
projektförslag. Vi nappade på knappt 250, säger Ulrich Fuchs.
Domen från de lokala kulturrepresentanterna har också varit entydig: det
satsas för lite på stans egna kulturutövare oavsett om det handlar om
konst, teater, musik, dans eller film.
Martin Heller och Ulrich Fuchs har levt med den här kritiken under några år
nu. De tar den med ro och Martin Heller slår ut med armarna:
– Du har säkert också hört att kulturhuvudstadsåret är för elitistiskt
respektive för populistiskt. Sådan här kritik hör till. Vi anser att det
lokala kulturlivet har fått rejäla tillskott, och naturligtvis handlar detta
år om att stimulera och säkerställa kulturens plats i de kommande årens
Linz. Linz 2009 gör vi med Linz 2015 i tankarna.
Enligt Martin Heller måste en kulturhuvudstad ha som mål att locka besökare
till staden. Men ingen kommer till en stad av Linz storlek och karaktär för
att titta på den lokala kulturen. Det behövs nationella och internationella
dragplåster.
Att Linz är utsedd till europeisk kulturhuvudstad innebär också möjligheter
att visa upp det lokala kulturlivet och skyldigheter att placera Linz mitt i
det europeiska kulturlivet.
Men att betona just den lokala kulturen vore att göra narr av Europatanken och
alla de svåra frågor – politiska, sociala och kulturella – som Europa står
inför. Däremot understryker både Martin Heller och Ulrich Fuchs att alla
aktiviteter arrangeras via stadens lokala institutioner, dess museer,
gallerier, teatrar, konserthallar, icke-kommersiella biografer och
bibliotek. Inget dimper ner från skyn utan att först få en Linz-stämpel. Och
när det gäller satsningen på kulturell infrastruktur inför 2009 har man –
istället för nya skrytbyggen – låtit rusta upp, modernisera och bygga ut det
som redan finns.
En post som ingen tog med i beräkningen inför kulturhuvudstadsåret var den
ekonomiska krisen.
Linz är i grunden en industristad – med stålet som primus motor – och krisen
har inte gått obemärkt förbi. De flesta sponsoravtalen var redan i hamn
innan finansbubblan sprack, men antalet internationella affärsresenärer som
man kalkylerat med har kraftigt reducerats – för att inte tala om de extra
besöksdagar som det var tänkt att affärsturisterna skulle reservera till
kulturhuvudstadsårets evenemang.
Av taxiförarna har knappt hälften hakat på stadens erbjudande att mot en
ersättning av 4 000 euro gå över till miljövänlig bil och ta sig an rollen
som ambassadörer för kulturhuvudstaden.
Till sin hjälp har chaufförerna bland annat en gedigen tidning som kommer ut
var fjortonde dag i 160 000 exemplar med artiklar och tips om aktuella
evenemang.
Taxichaufförer som pålästa guider i miljöbilar är bara ett exempel på den,
enligt Heller och Fuchs, viktigaste lärdomen som kan dras av de europeiska
kulturhuvudstädernas hittillsvarande historia: att till varje pris involvera
alla stadens invånare, från hotellchefer till butiksbiträden, från det
första spadtaget till det sista ridåfallet.
– Allt hänger i sista hand på hur hela staden upplevs av den som kommer på
besök, säger Fuchs.
Några andra tips till en blivande kulturhuvudstad?
– Bjud i god tid in – och snåla inte med pengarna – arkitekter, stadsplanerare
och urbana tänkare från andra städer och länder. Dessa kan med nya,
oförstörda ögon upptäcka stadens dolda, slumrande potentialer.