Under en månad har de två Lundakvinnorna befunnit sig i Nepal för att arbeta
som volontärer på en skola. Nu kommer de att hålla kontakten med Kelsang
Primary school, en skola de lämnade med saknad.
Barnen hövlighet och entusiasm men också deras låga nivå på engelskan
överraskade Ulrika Romeling och Amanda Jungstrand, som själva tog studenten
för ett år sedan. Lundakvinnorna undervisade barn i årskurs fyra och fem.
– Barnen var i väldigt blandade åldrar eftersom man här delas in i klasser
efter kunskapsnivå och inte efter ålder. Vi insåg ganska snabbt att de inte
lärde sig särskilt mycket av att skriva av, så vi undervisade en del i bild
och det fungerade riktigt bra, säger Amanda Jungstrand.
Lite ovant kändes det för de två unga lundaborna när barnen reste sig upp och
sa ”Good morning Mam” när de kom in i klassrummet, för att sedan vänta på
tillåtelse att sätta sig ner. Amada Jungstrand och Ulrika Romeling mötte
stor respekt från barnen, som annars gärna pratade i mun på varandra.
När skolan hade lov gav sig Ulrika Romeling och Amanda Jungstrand ut i
nationalparken Chitwan, sex timmars bussfärd från Kathmandu.
– Man lade verkligen märke till skillnaden i livsstil mellan Tharufolket som
bodde i elefantgräshyddor i Chitwan och stadsborna i Kathmandu, säger Amanda
Jungstrand.
Kvinnorna gav sig ut på kanotsafari, där gapande krokodiler lurade i vassen,
Efter lunchen blev det bad med elefanter i floden.
– Det var det häftigaste på hela resan. Vi lyckades välja den största och
busigaste elefanten av dem alla, så vi blev fullständigt dygnsura. Mycket
vatten rymdes i den elefantsnabeln, säger Ulrika Romeling.
Sista dagen samlades alla barnen utanför skolan för att ta en bild och säga
adjö.
– Vi saknar dem redan, säger Ulrika Romeling.