Nej, det är att överdriva, förresten. Min reaktion var mer ett hederligt
svenskt ”oj”. Men det kom från hjärtat.
Särskilt var det de på gängse arkitektkontorsvis inklistrade människorna vid
kafébord (fikande människor är ett obligatoriskt inslag på arkitekternas
charmskisser) som förbluffade mig. Varför?
Ja, man kan säga mycket om den tegelpiazza som i drygt fyrtio år brett ut sig
norr om Klostergårdens centrum. Men något folkliv har jag då aldrig sett
där. Det är ett torg som aldrig sett en fika, än mindre något folkliv.
Och då är min relation till nämnda plats ändå lång som ett ösregn. Det finns
en bild från vårvintern 1971, föreställande mina föräldrar som är ute och
spatserar med mig i liggvagn – en röd, manchesterklädd – just här. I tvåan
spelade jag trumpet på avslutningen i kyrkan.
På rasterna i lågstadiet brukade vi kasta snöbollar på kyrkans skyhöga
östfasad. Eller lerbollar. Ibland rusade en arg vaktmästare ut, det var
väldigt roligt.
Förunderligt vilka vaktmästare det fanns förr. Vaktmästare som ville barn ont.
Som ÅT barn till frukost. Vi sprang som om livet hängde på det när han kom
ut. Fattar inte hur man tänkte då. Typ ”KYRKVAKTMÄSTARE slog ihjäl tolv
åttaåringar. ”De kastade ’SNÖBOLLAR’”.
Klocktornet, med sin ettrigt klankande melodi, ett sant ljudspår åt min
uppväxt. Den löjligt optimistiskt anlagda predikstolen, där kyrkoherden likt
en 1970-talets Franciskus skulle kunna predika inför massorna som samlats på
torget nedanför. Hände det någonsin?
Med Klostergården var det länge som om byggjobbarna avslutat sitt
arbete runt 1968 och allt sedan avstannat. Den öde piazzan – med sitt
fotbollsplansstora salsgolv av rött marktegel – var en plats man sammanbitet
snodde sig över i iskylan, inte mer. Så gick åren.
Ingen reagerade och sa ”Jaha, vi ritade visst fel. Ingen vill vara på
torget – låt oss göra något”. Nej, det var bara hoppsan
och så fick vi Klostergårdsbor leva med vår blåsiga tegelöken till piazza i
decennium efter decennium. En komplett oanvändbar plats, faktiskt.
Jag har ju det här intresset för arkitektur. Fast egentligen inte så mycket
för byggnaderna som sådana, utan hur platsernas fysiska utformning med tiden
kompletteras av ens egen, inre bild av miljön.
Lager av associationer, erfarenheter, minnen. Det finns ett skäl till att jag
blir sentimental på Svanegatan, men känner ett lätt obehag utmed Gyllenkroks
allés sydligare del. Till det samtidigt märkliga, irriterande och underbara
med att bo kvar där man är född och uppväxt hör just detta: att hela tiden
bli påmind.
Nå. Av allt detta nostalgiska yrande kanske en och annan sluter
sig till att jag skulle vara motståndare till de helfräscha planerna för
KG-piazzan. Så är det inte. Jag är helt för. Men tänk att det skulle ta
nästan ett HALVT SEKEL? Otroligt.