Vi sitter i ett litet rum med kala tegelväggar i källaren på Teologicum, där
flera av institutionens doktorander huserar. Ola Wikander hoppas dock få
flytta upp i ljuset innan hans doktorandtjänst går ut om två år.
– Det är ju alltid gränsfall det där, vad man menar med att behärska ett
språk, säger han anspråkslöst.
Avhandlingen ska handla om motiv kring död och torka i ugaritiska och
gammaltestamentliga texter. Forskningsområdet ryms under ämnet ”Gamla
testamentets exegetik”.
– Privat är jag lingvist. Men vad man än studerar kring den här tiden har man
den religiösa ryggsäcken med. Så det är helt naturligt att jag hamnade här,
säger Ola Wikander som också undervisar blivande teologer i bibelhebreiska.
Ugaritiska är hans eget forskningsområde. Det talades i Syrien under
bronsåldern och har fått namn av staden Ugarit som upptäcktes vid
arkeologiska utgrävningar 1928.
För att förstå det krävs kunskaper i åtminstone ett semitiskt språk. För Ola
Wikander blev ingången hebreiskan som även hans pappa Örjan, professor
emeritus i antikens kultur och samhällsliv, nosade på som ung student på
1960-talet.
– Jag fick ta över hans grammatik och anteckningar, men jag gick nog in
hårdare än han gjorde.
Sen dess har det ena språket lett till det andra. Fascinationen för hur de
hänger ihop rent lingvistiskt, men också ett starkt intresse för den kultur
och religion som de är uttryck för.
– Religionen genomsyrade ju hela den tidens tankemönster. Att studera flera
språk från samma område ger en sorts korsbefruktning, man förstår mer av hur
de olika kulturerna påverkade varandra.
Gymnasiet gick han på Katedralskolan men inte för att plugga grekiska och
latin, för det kunde han redan. Istället blev det naturvetenskapligt program i
musikklass.
– Jag spelar fortfarande en del, piano, gitarr och valthorn, säger han lika
anspråkslöst som om alla andra förmågor.
Under gymnasiet tog han också en kurs i akkadiska för sin blivande professor
på teologen. Och på den vägen är det.
Att han skulle forska och doktorera stod ganska tidigt klart för honom. Och
skrivit har han gjort sedan barnsben.
Men att det senare skulle bli så framgångsrikt att han skulle få pris för sin
förmåga att förmedla sina kunskaper till andra var en överraskning.
– Det har blivit lite gräv där du står, att jag skriver om sånt jag själv är
intresserad av.
Sex böcker har det blivit, hittills. Den första, ”Kanaaneiska myter och
legender”, en översättning från ugaritiska, gjorde han redan vid 21 års
ålder.
– Jag hittade ingen på svenska så då frågade jag ett förlag om de var
intresserade och det var de, säger han. Och sen ville de ha mer.
Tre år senare kom ”I döda språks sällskap. En bok om väldigt gamla språk”, som
blev nominerad till Augustpriset för faktaböcker. Och förra året en bok om
de indoeuropeiska språkens historia.
Dessutom har han skrivit en roman tillsammans med pappa Örjan som, liksom
mamma Charlotte, är forskare kring antiken.
Det är en thriller i antik miljö om en romersk poet och en judisk cirkelmakare.
– Historien är en skröna men figurerna har funnits. Den handlar om hur olika
värderingar bryts mot varandra. Vi skrev var sin huvudperson, men bytte mitt
i. Var kan man försöka lista ut.
Vad gör du om tio år?
– Oj, vad svårt. Förhoppningsvis det jag gör just nu. Forskar och fortsätter
skriva.