LUND. Han är en av de oroliga inför privatiseringsplanerna.
Bo Johnsson och hans fru var gifta i 30 år. En stor del av den tiden
arbetade han som mekaniker, men de sista fem åren av äktenskapet tog han ett
nytt jobb och blev personlig assistent till sin fru, på heltid. Och när
döden kom till hans fru, då ville inte heller Bo Johnsson fortsätta.
– Jag skötte henne som ett barn, säger han. Och när hon dog så tyckte jag
att mitt liv också var slut, men mina döttrar övertalade mig till att
fortsätta, säger han.
Och så här fortsatte Bo Johnsson:
Han tog kontakt med den akuta psykvården i Lund.
– Jag berättade om vad som hade hänt, precis som jag gör nu.
Efter det inledande samtalet fick han en remiss till den dagpsykiatriska
verksamheten på Universitetssjukhuset och där fortsatte han arbetet med att
komma tillbaka till vardagen.
Här får Bo Johnsson träna på att arbeta i grupp, prata om vardagen med andra
och få struktur på tillvaron.
Samtidigt har han kontakt med läkare, psykologer och arbetsterapeuter. Ett
helt team arbetar för att han ska få rätt medicin, sköta kontakten med
försäkringskassan och till slut kunna komma tillbaka till arbetslivet.
Det är det stora målet. Att det ska bli så vanligt som möjligt. Men på vägen
finns det mängder av mindre mål.
– I dag har vi byggt ett torn av tidningar utan att säga ett ord, bara
kommunicerat med gester. Vi övar på att arbeta tillsammans, sedan får vi
uppgifter i hemmet för att skapa ett innehåll i dagen.
Vården, säger Bo Johnsson, har betytt flera saker. Från att kunna gå till
Saluhallen och äta till att kunna formulera tankar på ett arbetsliv igen.
På dagverksamheten pratar de om allt det här men den senaste tiden har de
diskuterat helt andra saker. De förestående förändringarna i den öppna
psykiatrivården oroar. Varför ändra något som fungerar, så går
tankegångarna, berättar Bo Johnsson.
– Hade det varit så att jag inte tyckte att det fungerade bra, eller att
många i min grupp tyckt så, då hade jag aldrig sagt något, säger han. Men nu
säger alla att det är bra och då undrar jag varför man ska ändra på det.
Det har blivit tryggt att komma hit. Han har lärt känna personalen, de
känner honom och ingen har ännu svarat på frågan vad det är som kommer att
hända.
– Därför är jag, och många andra, rädd för att mista livlinan, säger han.