"Jag hatar att vara ett offer"

MALMÖ. Den 24-åriga kvinnan är välklädd, rak i ryggen och har en sval, samlad attityd. Hon berättar koncist, fokuserat. Bara enstaka gånger brister anletsdragen.

– Att han har varit inne i mig, tagit mig, det äcklar mig så mycket. Jag vill bara ta bort det som hänt, men jag vet att det inte går, säger hon.

Överläppen kröks, näsan rynkas, ögonen smalnar och hon skakar på huvudet.

– Och nu säger han att det var frivilligt. Att jag ville ligga med honom, men hur skulle jag kunna ha sex med min före detta pojkväns pappa? Han är ju en gubbe för mig.

För hennes del började Troiliusfallet i januari i år. Då opererade hon brösten för första gången.

– Jag tränade mycket tidigare och jag gick ner tio kilo, brösten försvann nästan. När jag gick upp igen följde inte bysten med och det ville jag rätta till. Jag skäms inte för att jag opererat mig, det gör jag inte.

Varför valde du Plastikkirurgicentrum?

– Jag litade på att han var en kirurg med ett gott omdöme och det faktum att hans fru också jobbade på kliniken gjorde mig trygg. De var som en extra familj för mig under de tre år jag och hans son var tillsammans.

– Jag trodde att han skulle vara extra noga. Att det säkert skulle bli bra. Kunde jag inte lita på honom, vem skulle jag då lita på?

Men operationen blev inte riktigt bra. Implantatet hade vuxit ihop med bröstmuskeln.

– Det gjorde ont, så fort jag spände min arm kände jag och såg hur implantatet drogs ut med muskeln, berättar hon.

Så hon bokade en ny tid – den 3 maj.

– Nu känner jag mig dubbelt lurad. Jag hade ju en annan beredskap, en mindre beredskap, inför honom än för någon annan.

På en behandlingsbrits före ingreppet blev hon våldtagen av Carl Troilius, efter att han sprutat in bedövningsmedlet Propofol i henne. Det slog tingsrätten fast. Och utan att kunna röra sig genomlevde hon våldtäkten.

– Jag har aldrig tappat kontrollen förr, jag har till exempel aldrig druckit alkohol, säger hon och grimaserar igen.

Kanske var det kontrollbehovet som gjorde att hon inte slocknade helt av bedövningen. Hon höll emot, och minns varje del av övergreppet. Enligt domstolen var hennes vittnesberättelse ”sammanhängande och nyanserad”.

Troilius säger nu i förhör efter domen att 24-åringen riggade våldtäkten – han påstår att 24-åringen förförde honom och sedan anmälde. Angreppen på hennes trovärdighet fortsatte i hovrätten. Troilius försvarare kritiserade henne för att vara distanserad, alldeles för sammanhängande och för klar i sina vittnesmål. Så beter sig inte ett våldtäktsoffer, enligt advokaten.

– De vet inte hur jag mår. Jag går hos psykolog varje vecka. Det var hemskt första gången, men jag var tvungen. Jag hade börjat isolera mig, ville inte gå ut.

– Jag hatar att vara ett offer, även om det är vad jag är. Jag vill inte vara det, jag vill vara stark. Jag ska vinna det här och jag tror på rättvisa.

Av samma skäl visade hon inget för kompisarna i Sverige. Hon fortsatte hålla kontakt som om inget hänt. Också via internet, något som försvaret lyft fram – ett våldtäktsoffer kan väl inte skicka meddelanden i neutral ton?

– Jag höll upp en fasad. Jag ville inte att alla skulle veta att något var fel. Jag ville vara stark inför mina kompisar också, förklarar hon och återvänder till sin glödande ilska över att ha reducerats till ett offer.

– Förstår du mig? Det är inte jag som har gjort fel. Det är Carl som har förstört för sig själv och för sin familj, inte jag.

Två veckor efter att hon anmält våldtäkten och blivit läkarundersökt reste hon hem till staden på Rivieran där hon pluggar. Hennes mamma följde med och lämnade henne inte ensam förrän efter ett par dagar. Då dök det upp en man som bor granne med familjen Troilius semesterlägenhet på Rivieran, berättar 24-åringen.

– Klockan var åtta på morgonen och jag skulle ut och springa. Att just han är den förste som dyker upp?

Mannen är en före detta marinofficer, som nu jobbar för olika försäkringsbolag.

– Han ville få mig att dra tillbaka anmälan. Han pratade om hur dåligt familjen mådde och ville ge mig dåligt samvete. Han drog mig i armen och sa ”du kan fortfarande rädda den här familjen”.

– Det var så äckligt, han sa att han pratat med Carl på telefon om vad som hänt och han påstod att Carl var hemligt kär i mig och ville vara med mig. Jag skulle tycka synd om Carl.

Men det var inte enda försöket att pressa henne.

Som Sydsvenskan avslöjade i november förföljdes 24-åringen av en provokatör i staden på Rivieran. Agenten greps av polisen efter att han i två veckor upprepade gånger gjort framstötar. Bland annat stod han och väntade vid hennes hyreshus med ett stort paket i händerna.

– Polisen tog honom efter att han varit och fotograferat min bil på gatan. Han blev gripen med två kameror med enorma objektiv. Portvakten hade förbjudit mig att lämna byggnaden tills polisen gripit honom och vi sprang tillsammans ner längs gatan, jag ville se att det var samme man som trakasserat mig och som försökt skrämma mig under dessa två veckor. Jag hade fått gömma mig en hel helg hemma hos en väninna.

– Var hade han fått alla uppgifter om mig? Han hade min bild, min adress. Och han visste att min bil brukade stå parkerad i ett garage mitt emot huset. Han kan inte ha fått veta detta på något annat sätt än via Carl.

Troilius nekar helt till att via ombud ha lejt mannen, som i polisförhör erkänner att han hade i uppdrag att svärta ner 24-åringen.

Hela processen från början av maj till i dag har tärt på den 24-åriga kvinnan.

– Jag har svårt att lita på vad människor säger. Det är så många som har ifrågasatt mig. Jag hade aldrig klarat det här utan polisens hjälp. Dels för att de ryckte ut så snabbt när jag anmälde honom. Egentligen hade jag tänkt duscha innan de undersökte mig. Och då hade det kanske inte funnits några spår kvar. Dels att det känns som om de har trott på mig genom förhören.

– I dag känns det som om ingenting kan knäcka mig längre. Jag kan bara tacka Gud för att jag har de mest underbara föräldrar och bror som har kämpat och lidit med mig. Jag hade heller inte klarat det utan polismannen, som jag kallar min änglavakt, som har lyssnat på mig när jag gråtit, visat ilska eller känt att det inte finns något slut på eländet, som gång på gång har lugnat ner mig med sin skånska dialekt och med orden ”det här kommer bli bra”.

– Jag var rädd och orolig. Nu är det bara ilskan som finns kvar. Carl glömde en sak: han förgrep sig på någon som aldrig ger upp.