Nu har hon vilat i några dagar och tröttheten ger sakta vika. Fram till i
början av juli ska livet rulla på. Då blir det en ny hjärnröntgen och då får
hon också besked om hjärntumören har kommit tillbaka.
För ett tag sedan var hon och sambon Dragan Cikota och gode vännen Mårten
Thavenius i New York. Där såg hon utställningen Bodies som bland annat
visade ett gliom.
– Mårten och jag studerade det extremt närgående, det var färgat och såg ut
som en blåbärspaj. Det påverkade mig väldigt mycket, tanken på att hjärnan
ruttnar och blir svart. Så har jag inte tänkt tidigare och kanske är det
rätt sjuka tankar.
I avvaktan på nästa hjärnröntgen har Annette Axmacher gått in
i en ”ny fas” som hon uttrycker det, nu finns det ingen behandlingsplan.
– Jag har en förnimmelse av huvudvärk, i morse satt den bakom ena ögat.
Flyttar jag huvudet snabbt så susar det och det är rätt skumt. Fast jag är
inte lika klumpig längre, det är som om hjärnan kompenserat svagheten i
vänster sida.
Hjärntumören opererades bort i början av oktober i fjor. Att
hon lever än i dag är snudd på ett mirakel, säger hon.
– Jag trodde inte att jag skulle leva så länge så jag måste sitta nöjd på
något sätt, glad och nöjd. Det har ju gått över förväntan hela vägen, jag
som trodde att jag skulle vara på sjukhus mycket mer.
Annette Axmacher säger att hon fortfarande inte är rädd för döden men att det
vore ”jäkligt tråkigt” om den kom nu, det finns så mycket kvar att göra.
– Det låter kanske som ett lyxproblem och så kommer det ju alltid att vara.
Jag har insett att döden är ett faktum och nu går det ju bara åt ett håll.
Den där värken bakom ögat har gett nya frågor.
– Tänk om jag blir blind? Tänk om jag inte kan sköta min egen hygien? Tänk om
det är slut på allt detta vi har nu, allt kul, bus och skratt? Då vill jag
att den sista biten ska spolas fram jävligt fort.
Både hon och Dragan Cikota talar om en slags bubbla som de båda
befinner sig i.
– Tidigt sa ju många att jag befann mig i chock, att jag förträngde det som
komma skall, men det är ingen förträngning. Vi glömmer men förtränger inte.
Rätt sällan tänker jag på att jag ska dö så jag måste påminna Dragan ibland.