– Då, den hösten när hon blev sjuk, tänkte jag kanske blir det här den sista
julen med mamma. När jag fyllde år förra våren tänkte jag att det här blir
den sista födelsedagen som mamma är med. Nu fyller jag år igen och hon är
fortfarande med, säger 22-åriga Nella Axmacher.
Trettonåriga Antonia Axmacher har de senaste åren bott med sin pappa men har
nu flyttat hem till mamma och hennes man Dragan Cikota.
– Jag vill börja ett nytt liv med mamma, Dragan och Nella. De är ju min
familj, de har alltid varit min familj och nu känns det bra, säger hon.
Systrarna är mycket olika, Nella lugn och eftertänksam, Antonia energisk och
sprallig (och smart tillägger hon själv). Det skapar skratt och tillsammans
skrattar de mycket och pratar ännu mer. Om nuet men också om det som kommer.
– Vi vet ju att mamma aldrig blir bättre, säger Nella.
Antonia säger att det känns lite läskigt när mamma vissa dagar blir dålig och
att andra dagar är hon som vanligt, samtidigt som det dåliga också blivit
vardag.
Hur länge Annette Axmacher kommer att leva vet ingen, den senaste tidens
behandling har varit lyckad och hon har ju så här långt slagit alla med
häpnad.
Den första hösten med sjukdomen gick Nella Axmacher till en kurator för att,
som hon säger, rensa tankarna.
– Jag fick veta att det var helt ok att fortsätta leva ett vanligt liv och det
kändes jättebra. Att jag kunde tänka på mig själv vilket också gladde mamma
som ju vill mitt bästa. Livet blev normalt och mina kompisar har stöttat mig
och låtit mig vara mig själv.
Båda döttrarna säger att Annette är en jättesträng mamma, men sträng på ett
bra sätt.
– Hon har varit tydlig med alla regler och hon har gett oss ett förtroende.
Alltså är det ingen mening med att ljuga för henne, hon skulle ändå komma på
en, säger Nella.
De hävdar också att Annette är duktig på att hålla skenet uppe, att hon inte
ser sig som sjuk. Stundtals blir det nästan ett martyrskap.
– Jag vill ju så gärna hjälpa henne men hon envisas med att göra det själv,
säger Nella.
Ett sådant exempel är strykning, Annette gör det själv med fel hand, den
rätta, vänstra handen kan hon ju inte använda.
– Det tar fyra timmar för henne medan jag kan göra det på en halvtimma, säger
Antonia.
Båda försöker att inte tänka på sen.
– Mamma lever ju fortfarande men jag blir nere när jag ibland måste tänka på
sen. Jag kämpar på och så är det bara att vänta och se vad som händer, säger
Antonia.
Båda säger också att på något märkligt sätt har de gradvis vant sig vid att
Annette är döende.
– Jag har alltid en plan B och jag är förberedd på allt. Nu har vi ju också
fått extra tid så att vi har kunnat ordna med allt praktiskt och ekonomiskt.
Att mamma har levt så här länge är ju över all förväntan och lite till,
säger Nella.
Antonia säger att hon blir mer och mer redo för det som ska komma.
– Men det är stor skillnad att se sin mamma gradvis försämras, det är lite som
en ”planerad” död, inte som om hon skulle dö hastigt i en bilolycka.
Annette Axmacher har levt med sin dödliga hjärntumör minst ett år längre än
vad någon, inte ens döttrarna, hade vågat hoppas på.
– Den här sommaren kommer att bli underbar, i varje fall hoppas jag på det,
säger Antonia.
– Det kan hända att hon blir riktigt dålig på en timme och att hon sedan
kommer att ligga i koma i flera månader, så det vågar jag inte säga, säger
Nella.