Vi träffar honom i en föreningslokal i Katrinelund. Vita plastbord och stolar har placerats ut i långa rader och borden har dukats upp med apelsiner, bananer, valnötter, dadlar, te och ayran. Ett fotografi av Ardiwan Diaa Samir är uppställt på ett bord och bredvid brinner tre levande ljus.
Släktingar och vänner från Skåne, Göteborg, Stockholm och även Tyskland, Holland och Danmark har kommit till lokalen för att hedra den mördade pojken och visa sitt stöd till familjen.
– Jag har inte behövt ordna något. Alla har bidragit med något, säger Diaa Noman som sitter vid ett av borden tillsammans med vännerna Athar Farauk från Malmö och Khatar Rafid från München.
Han äter några valnötter, men rör inte teet under tiden vi pratar. Khatar Rafid skakar på huvudet och säger att hans vän knappt ätit eller sovit sedan pojken hittades skjuten utanför porten vid Ramels väg 105 på nyårsnatten.
Hela familjen hade å
kt från bostaden vid Möllevången vid tiotiden på kvällen för att fira nyår med Diaa Nomans syster som bor i porten intill. Ardiwan Diaa Samir var på bra humör, minns pappan.
– Han var som vanligt. Han var glad för att han hade jobb och för att det hade gått bra i skolan. Han hade fått flera VG.
Betygen hade blivit bättre sedan sonen bytte till en mindre skola och helgjobbet på Burger King vid Triangeln var ett lyft. Han såg också fram emot att börja övningsköra under det kommande året.
Vid tolvslaget gick familjen och släktingar ut för att skjuta raketer tillsammans ute på gården. Ungefär en kvart senare bestämde sig Diaa Noman och de andra för att gå tillbaka till systerns lägenhet. Ardiwan Diaa Samir ville stanna kvar ute med några ungdomar i området för att fortsätta smälla smällare.
Pappan hann knappt inte mer än komma in i bostaden förrän hans systers son skrek efter honom att komma ner, Ardiwan var träffad. Utanför porten bredvid låg hans son och det var mycket blod. Han fick ingen kontakt med honom.
– Så fort jag såg honom förstod jag att det var allvar, men jag trodde att han hade blivit träffad av smällare. Jag visste inte att han var skjuten förrän läkaren berättade det på sjukhuset.
På sjukhuset konstaterades att sonen hade träffats av sex skott. ”Ett i ögat, ett i handleden och fyra kring bröstet”, berättar pappan samtidigt som han visar på sin egen kropp. Men han och familjen släppte inte hoppet.
– Jag grät, men jag hade hopp om att han kommer att överleva.
Efter cirka arton timmars väntan kom dödsbeskedet.
– Alla började skrika och gråta, säger Athar Farauk som var med på sjukhuset för att stötta familjen.
– Hade han inte träffats i huvudet kunde han ha överlevt, fortsätter han.
Varken han eller pappan kan se någon förklaring till varför pojken sköts ihjäl. Däremot säger Diaa Noman att han är säker på att många vet mer än de berättar. Det var mycket folk på plats.
– De vet vem som mördade honom, men de är rädda. Svenska staten måste se till att folk känner sig trygga så att de vågar pratar.
Han vill också att alla ska få höra om mordet på hans son. Om familjen får tillstånd vill de bära sonens kista genom centrala Malmö inför begravningen.
– Min son är borta. Jag kan inte göra något för att förändra det. Att berätta är det enda jag kan göra. Vi kan inte vara tysta. Om vi är tysta kommer detta att hända igen.