MALMÖ. Nu har hon precis avslutat en fem veckors behandling med strålning, cellgifter och antikroppar. Redan några dagar efter operationen i november av den andra tumören tappade hon känseln i vänster sida. På vänster ben och fot har hon en skena för att foten inte ska svänga in helt och för att fortfarande kunna gå.
– Den tredje tumören är större än den andra som var av en ärtas storlek. Nu handlar det om en tumör i sockerbitsstorlek.
Nästa steg kan bli ett liv i rullstol.
– Jag har prövat på det redan vid ett besök på Louisiana i Danmark. Jag kunde sitta länge och titta på en tavla, kände mig som en prinsessa som blev servad med allt. Så blir det rullstol så löser det sig också.
Att känseln är borta i vänster sida innebär flera saker, bland annat hur hon sover.
– Förr sov jag alltid på vänster sida men eftersom jag inte har någon känsel kvar så känner jag inte när jag borde vända på mig. Så nu somnar jag på rygg vilket skulle ha varit omöjligt tidigare. Visst är det fantastiskt hur kroppen anpassar sig.
Känselbortfallet innebär också att hon inte längre kan använda kniv och gaffel, att hon inte längre kan skära sin mat själv.
– Det är inte längre genant, jag ber bara den som sitter närmast om hjälp, säger Annette Axmacher.
Ytterligare vardagsproblem är att få på sig kläder och maken Dragan Cikota måste bistå.
– Har du försökt knäppa en bh med en hand? Jag behöver hjälp, och jag säger till Dragan att om han inte knäpper min bh så kommer jag ju inte vidare.
Detsamma gäller för strumpbyxor, och de kläder som nu inhandlas ska vara lätta att ta på och av.
– Jag känner mig som ett dagisbarn när Dragan prydligt har lagt fram mina kläder. Men jag klarar fortfarande det som är oerhört viktigt för mig: att duscha varje morgon och att själv kunna borsta mina tänder med min elektriska tandborste.
Just nu är det uppehåll i både cellgifter och strålning. Om några veckor är det åter dags för magnetkameran, som då kommer att visa hur tumörerna har utvecklat sig.
– För min del skulle jag kunna strunta i det, det som sker i huvudet sker ju och jag får den behandling som finns, säger hon.
Än har hon inte frågat onkologen Alexander Verbitski om han kan säga hur lång tid hon har kvar att leva.
– Tumören eller tumörerna är ju så oberäkneliga, de lurar i vassen, så jag kan nog svara lika bra som han. När beskedet än kommer så kommer det. Jag har pratat mycket med mina båda döttrar och med Dragan för att vi ska vara så förberedda som det går, säger Annette Axmacher.