Lisbeth Olsson har tomteörhängen. En liten tomte i varje örsnibb.
Hon sitter i sin rullstol och pratar om sin katt, Prinsen. Hon brukade fira jul med Prinsen. Men för drygt två år sedan blev hon tvungen att avliva honom.
– Prinsen hade diabetes. Jag har haft flera karlar med diabetes och de har fått piller eller sprutor. Karlarna behövde inte avlivas, sa jag till veterinären. ”Ja, människor kan man ge piller för diabetes men inte katter”, sa de. Jag grät så.
Nu har hon en ny katt: Sessan. Men att fira jul i sin tysta lägenhet med bara en katt är inte så kul, även om man älskar den, menar Lisbeth Olsson.
– Så när jag såg listan om den här jullunchen så antecknade jag mig direkt.
Det var förra året som en grupp hemtjänstarbetare på Rosengård bestämde sig. I jobbet hade de träffat så många som satt ensamma och ledsna på julafton. Det kändes inte bra. Vi fixar en jullunch, tänkte hemtjänstarbetarna.
Nu är det andra året som de på sin fritid åker från sina familjer till Rosengårds mötesplats Seniorum för att bjuda ensamma äldre på glögg, sill, ägg, lax, hemgriljerad skinka, hemlagad brunkål, korvar, risgröt, kaffe och hembakta mandelmusslor med grädde.
Gästerna betalar femtio kronor var – självkostnadspris. För en tia får de dessutom en liten julsnaps.
I år har 32 gäster anmält sig. Nu kommer de en efter en, förväntansfulla, med nystrukna skjortor och blusar. Putsade halsband och örhängen.
Stereon spelar ”Gläns över sjö och strand”. På väggens platt-tv visas bilden av en brinnande brasa.
Agda Mårtensson – hon med glitter i håret – får en puss av hemtjänstassistenten Danuta Magnusson. 78-åriga Ana Ancevski får en bok av undersköterskan Sabina Sandgren. Hon lägger boken på rollatorn, baksidans guldfärg och en muskulös tatuerad rygg glimmar till. Boken: ”Jag är Zlatan Ibrahimovic”.
– Jag har sagt till Sabina att jag ville låna den. Jag är nyfiken på Zlatan, säger Ana Ancevski som annars mest brukar läsa Hemmets Veckotidning.
Ana Ancevski berättar om smärtor och motgångar i sitt liv. Om dottern i Tyskland som dog i cancer för tio år sedan. Om maken som gick bort för bara två månader sedan.
Sådana historier finns det många runt borden. Berättelser om vänner och släkt som bara dör bort. Om söner och döttrar som sällan hör av sig.
Men på julafton ska man inte deppa, tycks de flesta mena. Pensionerade kokerskan Siv Fredriksen och pensionerade kontoristen Marianne Börjesson har tagit med egna snapsglas och en flaska.
– Vi var inte säkra på om det fanns, och om det fanns tänkte vi att det kanske var dyrt. Men en tia per snaps - det måste ju vara billigast i Malmö! säger de och skålar.
I köket skär hemtjänstpersonalen upp skinka och tar fram mandelmusslorna. De packar också ner julmat som ska bäras hem till åtta äldre som inte kunde ta sig till julfesten.
Vilka är de, dessa hjältar i hemtjänsten som utan betalt lägger en stor del av sin julafton på att förbättra livet för så många äldre? De förtjänar att nämnas vid namn allihop: Eva Borgelin, Katarina Elyas (med barnen Amna och Amanda), Samir Hajrulla, Ann-Kristin Isgren, Sabina Sandgren, Danuta Magnusson, Rosa Torres, Annika Blixt och Nadia Darwich.
I hemtjänsten får man ofta en nära relation till de äldre, påminner Eva Borgelin:
– När de hamnar på sjukhus och det frågas efter anhöriga så säger de ibland att det är vi i hemtjänsten. Det finns så många ensamma människor.
Fast inte just här, just nu. Vid fönstret höjer Siv Fredriksen, Marianne Börjesson och Gunnar Heldt sina glas och skålar med varandra. De skickar med en uppmaning till Sydsvenskan:
– Skriv om oss. Och det ska vara stora rubriker!