Det är lustigt, Adams-Ray kombination av självkänsla, musikaliskt
arrangörssinne och en ganska förskräcklig sångröst borde försvagas av att
placeras på arenor – skumt nog stärks den istället av liveutrymme. Bakom
kontrollfreaksperfekta arrangemang spricker rösten gång på gång men
huvudpersonen vill för mycket för att bry sig om kapacitet. Han avbryter
”Medan Vi Faller” med ett o-inövat hyllningstal till Malmö. ”Den här staden
är speciell” trevar Adams-Ray fram. ”Man kanske inte märker det om man bor
mitt i den men jag, som stockholmare, märker. Jag tror den här stan vet vad
det innebär att falla. Och att ni vet vad det betyder att ställa sig upp
igen.” Sedan skjuter han av eldeffekter och regisserar publiken att sjunga
med i ramsor han vill få fram men inte har röst till.
Adams-Ray har strategiskt placerats innan Veronica Maggio och kan därför
framträda som en del av triangeln Maggio - Linnros - Adams-Ray vars
referenser till varandra bara gör deras artisteri mer personligt. När han
plockar upp Snooks gamla ”Inga Problem”, som Maggio gästsjöng på, framstår
hans show som ett uppträdande från svensk nutida musikhistoria snarare än
ett enskild popkonsert.