Afrika är för alltid en del av prosten

MALMÖ. – Vit eller svart, under huden är vi alla lika, har samma behov och gråter och skrattar åt samma saker, säger han.

Nyligen utsågs Mats Egfors av biskop Antje Jackelén i Lunds stift till kontraktsprost i södra kontraktet i Malmö.

Det är han väldigt glad för, men håller inte med om att han har någon makt, inte i den betydelse vi brukar använda ordet, som makt över människor.

– För mig finns ingen annan makt än makten att tjäna och hjälpa andra, säger Mats Egfors när vi sitter i hans tjänsterum i den vackra Gamlegård, Hyllie församlings kyrka som ligger mitt i ett lummigt villaområde.

– Vi har ett uppdrag från Jesus att vi ska vara varandras tjänare, det är vad vi har att förvalta. Makt kan förknippas med hierarki, i kyrkan talar vi hellre om relationer.

Att vara kontraktsprost innebär att man är biskopens förlängda arm i kontraktet som i det här fallet omfattar åtta av Malmös sexton församlingar.

Ett kontrakt är en indelningsenhet inom Svenska kyrkan och består av flera pastorat i ett stift. Kontraktsprosten ska biträda biskopen med ledning och tillsyn i församlingarna.

Det handlar mycket om samarbetsfrågor, samordning, övergripande kyrkopolitiska frågor och framtidsfrågor som kontraktsprosten får ta sig an.

Ge exempel på en satsning i Malmö som du tycker är viktig att lyfta fram?

– ”Kraftstationen”, Svenska kyrkans drogfria ungdomshus i Malmö där många unga brukar samlas. Det finns många ungdomar som aldrig blir sedda, som lever i ett utanförskap. Till slut blir det en spiral som vi måste hjälpas åt att bryta.

Tillsammans med andra aktörer som skolan, sjukvårdsinstitutioner, idrottsrörelsen, ungdomsledare, kuratorer, med flera kan kyrkan agera för att hjälpa utsatta ungdomar och överbrygga motsättningar mellan olika grupper, menar kontraktsprosten. På Kroksbäck, till exempel, finns ett trettiotal nätverk som sam­arbetar.

– Överhuvudtaget tycker jag det är kolossalt viktigt att kyrkan är med som part i den framtid som vi går in i. Malmö håller på att byta struktur och identitet. Det är ett paradigmskifte som pågår, säger Mats Egfors.

Den kyrka som tar ställning vinner också människors förtroende, anser han.

Mats Egfors kom till Hyllie församling första gången 1990. Den gången som flyktingpräst, landets första, en tjänst som inrättades av Ingemar Simonsson, som då var kyrkoherde i Hyllie.

– Jag saknar honom mycket, säger Mats Egfors om sin vän och kollega som gick bort för tre år sedan.

Hur upplever du situationen i dag för flyktingar jämfört med när du var verksam som flyktingpräst i början av 1990-talet?

– Jag kom hit första gången mitt i en mycket turbulent period då Sverige tog emot 80 000–90 000 flyktingar per år. Hyllie var en av landets få församlingar som vågade lägga sig i debatten, bland annat genom att öppna kyrkan för utvisningshotade asylsökande. Idag handlar det mer om integrationsfrågor. Många behöver exempelvis hjälp med kontakter med myndigheter.

– Men det finns fortfarande människor som behöver akut hjälp, som har hamnat i kläm på olika sätt.

När det gäller flyktingar är Sveriges gränser numera i princip stängda, menar Mats Egfors.

– Det är nästan omöjligt att komma till Sverige om man inte tar hjälp av människosmugglare. Jag tar naturligtvis avstånd från dessa flyktingsmugglare som profiterar på andra människors olycka, men kanske är detta enda sättet för Sverige att leva upp till sitt ansvar för flyktingar.

Du växte upp i en familj där såväl dina föräldrar som mor­föräldrar var missionärer. Under en stor del av din barndom och ungdomstid bodde du i Afrika. Hur har det påverkat dig?

– Jag fick tidigt lära mig socialt engagemang och att vi alla är lika. Hemma har vi alltid fört teologiska diskussioner och pratat om livsfrågor och saker som rör socialt engagemang. Och det har präglat mig hela livet. Afrika är för alltid en del av mig och jag har fortfarande kvar vänner från min barndomstid där.

Den kristna tron har Mats Egfors alltid haft även om han som ung läste teologi och religionsvetenskap med sikte på att bli lärare, inte präst.

Men flera samtal med dåvarande biskopen i Lund – Olle Nivenius – och med önskan att också arbeta med sociala frågor ledde till att han prästvigdes för Lunds stift 1979.

Mats Egfors har ofta återvänt till Afrika för att bland annat delta i olika hjälpprojekt. Om några veckor reser han till Addis Abeba i Etiopien för ett vänprojekt som församlingen initierat och som syftar till att hjälpa gatubarn.

– De saknar i princip allt. Det är en ohygglig fattigdom där.

Över huvud taget är utåtriktade verksamheter mycket viktiga för kyrkan, tycker han.

Vad är kyrkans uppgift?

– Kyrkan ska ge hopp, glädje och inspiration, men den ska också våga ta ställning. Det är en fråga om trovärdighet.

Har du någon förebild i ditt liv och verksamhet?

– Jesus.