"Allt som händer brandmännen beror på polisens beteende"

Rosengård. Jehad El-Salem, 15 år, vet vilka som anlägger bränder och kastar sten mot brandmän.

– När jag ser dem hänga vid skolan vet jag att det kommer att hända.

Han säger att de är idioter.

– De förstör vårt rykte.

Jehad El-Salem går i nian i Rosengård. Nästa höst vill han börja fordonsprogrammet på Agnesfridsgymnasiet. Då får han klasskompisar från andra delar av stan. Han tar för givet att de från början kommer att ha en dålig bild av honom.

– De tänker att alla i Rosengård är kriminella.

Att ungdomar i Rosengård stämplas som brottslingar tror även Börje Aronsson som är chef för den lokala polisstationen.

När han får frågor om anlagda bränder och stenkastning slår han näven i sitt skrivbord och säger:

– I Rosengård bor åttatusen ungdomar. Vi har ett hundratal av dem under lupp. De andra har vi aldrig kontakt med – för det behövs inte!

Rosengård är på många sätt ett bra område att växa upp i, tycker Jehad El-Salem.

– Jag känner typ alla som bor här. Alla bryr sig om varandra.

Gymnasietjejerna Hanadi Khattab och Batool Al-Rudainy håller med.

– Här är den skönaste stämningen som finns! Vi är som en stor familj. Mina kompisar tar hand om mina småsyskon. Vi hänger ihop, säger Hanadi Khattab.

Alla tre bor i höghusområdet Herrgården.

– Herrgården är det mest segregerade område som vi har i Malmö, säger polischefen Börje Aronsson.

Malmös nyinflyttade invandrare har ofta fått sin första lägenhet i Herrgården. 96 procent av Herrgårdenborna har utländsk bakgrund, alltså är utlandsfödd eller har föräldrar som är det. 15 procent har jobb. 41 procent behöver försörjningsstöd.

Herrgården ingår i det område som är värst drabbat av anlagda bränder och angrepp mot brandmän.

Jehad El-Salem vet hur det brukar gå till:

– Det brukar alltid vara samma som gör det. De är kanske tjugo killar som är mellan elva och sexton år gamla. Fem eller sex är mest aktiva. Det brukar vara de som sätter igång det.

I vårt första reportage om anlagda bränder och stenkastning i Rosengård skildrade vi hur brandmännen väntade på polisen när de skulle släcka en brand i en soffa som stod utomhus på Ramels väg. Jehad El-Salem var en av dem som stod och tittade på branden.

– Jag såg att polisen var där och lyste med ficklampor och då gick jag dit och kollade. Jag hade ändå inget att göra.

Han berättar att de som tände på hade släpat iväg soffan från ett soputrymme.

Han har förståelse för att brandmännen vill ha med sig polis när de åker till anlagda bränder i Rosengård.

– De vill ju inte ha en sten i huvudet.

Han tror också att metoden hjälper.

– De som har tänkt kasta tänker ”shit, polisen är här, då kan vi inte kasta”.

Han säger att han blivit tillfrågad om att vara med och kasta.

– Jag säger nej och går där­ifrån. De säger: ”varför mesar du dig hela tiden?” Men jag skiter i dem. De har inget liv. De som jag umgås med tycker som jag.

Hanadi Khattab och Batool Al-Rudainy är 19 år och 17 år. När de pratar om ungdomar syftar de inte på sig själva utan på yngre tjejer och killar. Det tror att ungdomar blir provocerade istället för avskräckta när brandmännen kommer i sällskap med polisen.

– Då tänker ungdomarna. ”De är rädda för oss, vi ska sätta fyr”, säger Hanadi Khattab.

Tjejerna har en mycket stark känsla av att Rosengårdsungdomar blir sämre behandlade än andra ungdomar. Framför allt känner de sig utsatta av polisen. De kan räkna upp en lång rad exempel på tillfällen när de själva, syskon eller vänner blivit oskyldigt anklagade för olika saker och blivit brutalt behandlade.

Att poliser blir angripna i Rosengård tycker de är förståeligt. Och att brandmännen blir utsatta när de kommer tillsammans med polisen tycker de är logiskt.

– Allt som händer brandmännen beror på polisens beteende. Ungdomar uppfattar dem som samma sak, säger Batool Al-­Rudainy.

Polischef Börje Aronsson känner inte igen beskrivningen.

– Man har kastat sten på brandmännen även när de har åkt utan polisen. Så man kan inte säga att det är polisens fel.

Hans uppfattning är att polisen i Rosengård har ett bra förhållande till de flesta av ungdomarna på Herrgården.

– Det finns en dialog. Vi lär känna många av dem. Sedan har vi ett klart uppdrag: Att säkerställa trygghet, lugn och ordning. Det är vår skyldighet att ingripa mot brott. Då kan det givetvis bli konfrontation, och i konflikter som uppstår så uppfattas kanske polisen som negativ.

Hanadi Khattabs och Batool Al-Rudainys bestämda intryck är att brandmännen kommer orimligt sent när det brinner i Rosengård.

– Brandmännen är översega nuförtiden. De tar det inte seriöst om det brinner. Det tar en halvtimme innan de är framme, säger Batool Al-Rudainy.

Hon tänker inte bara på att det blir förseningar när brandmännen väntar på polisen, hon tror att brandmännen generellt håller ett lägre tempo i Rosengård.

Hanadi Khattab instämmer.

– Till Falsterbo åker de på två minuter. Här tar det lång tid ska jag säga dig!

Batool Al-Rudainy ifrågasätter om det är ungdomar i Rosengård som anlägger bränder.

– Jag vet inte vilka som gör detta. Jag tror faktiskt inte att de flesta är från Rosengård. Jag tror att de kommer utifrån.

Det är tydligt att många ungdomar i Rosengård har starka åsikter om polisen. Inte minst efter den dramatiska situation i april förra året då en polis drog sitt vapen bland barn och ungdomar på Herrgården. Klipp från händelsen finns på video­sajten Youtube och har visats över 300 000 gånger. Polismannens förklaring var att han kände sig trängd. Men det köper inte Hanadi Khattab, Batool Al-Rudainy och Jehad El-Salem.

– Man ska inte dra vapen framför små barn, säger Jehad.

Hanadi Khattab och Batool Al-Rudainy säger att det finns enskilda bra poliser, främst de som jobbar på polisstationen i Rosengård. Men överlag är deras intryck dåligt. De berättar till exempel att en killkompis blev oskyldigt anklagad för misshandel och att poliserna med våld tryckte upp honom mot en bil.

– Så var killen oskyldig! Hela skolan pratade om det efteråt, säger Hanadi Khattab.

Batool Al-Rudainy säger att hon blivit oskyldigt anklagad för snatteri vid flera tillfällen. En gång tog polisen henne på en gata på Möllevången. Hon tog mycket illa vid sig.

– De tog mig åt sidan och tullade mig. Det kändes inte alls bekvämt. Det var massa folk runt omkring. Jag hade inte gjort något! Jag har inga prickar på mig alls.

Även Jehad El-Salem berättar att han blivit ”plockad” utan att ha gjort något. Men till skillnad från Batool Al-Rudainy blev han inte upprörd.

– Jag var på väg hem från fotbollsträningen. Polisen plockade mig och körde iväg mig till en kille som hade blivit misshandlad. Killen sa att det inte var jag, sedan fick jag gå. Jag brydde mig inte om att de plockade mig, för jag visste att jag inte hade gjort något. Polisen har rätt att ta vem som helst.

Han tycker att polisen borde gripa dem som tänder eld och kastar sten. Han tycker också att fler vuxna borde säga ifrån. De vuxna som ser något brukar sällan ingripa, säger han.

– Om det är någon som de känner så säger de till. Annars inte. De vill inte blanda sig. De tycker att det är polisens sak.

Jehad El-Salem trivs i Rosengård, men han vet inte om han kommer att bo kvar.

– Jag vill bo kvar här för att jag har vuxit upp här. Samtidigt skulle jag vilja bo på ett lugnare ställe.