MALMÖ.
För tre år sedan släpptes Vänsterpartiet in i den politiska värmen i
Stadshuset av Malmös starke man, socialdemokraten Ilmar Reepalu. Han
hade inget val, efter vänsterns svidande valförlust 2006.
Antingen lämnade han ifrån sig makten till den borgerliga oppositionen, eller
så stannade han kvar med aktiv hjälp från Miljöpartiet och Vänsterpartiet.
Priset blev att ge ett direkt inflytande till de båda stödpartierna, och en
kommunalrådspost var.
Vänsterpartiets företrädare har sedan dess tackat och levererat ett pålitligt
stöd till Ilmar Reepalu. Visst, det har gnölats och muttrats högljutt
över frågor som ett bilfritt Möllan, kameraövervakning av stadens gågator
och mångmiljonstöd till Percy Nilssons Arenabyggen i Hyllie, frågor där
Vänsterpartiet fått se sig överkört av en stöddigare socialdemokrati.
Men när det verkligen gällt har Vänsterpartiet stått som en pålitlig pelare i
Malmös rödgröna allians. Även om det betytt svikna vallöften och färre
socialistiska ideal.
- Alltså, vi har bara fyra mandat, så jag vet inte om det är frågan om att vi
böjt oss för någon, säger Morgan Svensson, ordförande för Vänsterpartiet i
Malmö.
- Vi har fått genomslag för mycket i vår politik, men det är helt klart ett
kompromissande och det finns en risk för att vi delvis hamnar i skuggan av
Ilmar Reepalu. Men hellre det än att öppna vägen för ett borgerligt styre.
Malmös rödgröna samarbete tycks alltså ha gått som på räls en längre tid -
ända tills den borgerliga regeringen fann det valtaktiskt lämpligt att öka
krisstödet till landets kommuner. I ett slag fick Malmö 218 miljoner kronor
och en oväntad möjlighet att undvika en budgeterad förlust på 200 miljoner
kronor nästa år.
- Med de här pengarna behöver vi inte använda vårt sparade kapital, förklarade
en nöjd Ilmar Reepalu.
Det har fått Vänsterpartiet att se rött. Inte minst bland
fotfolket. Deras budskap uppåt är rakt och tydligt. Om inte regeringens
miljoner används till att rädda kommunala jobb inom skola, vård och omsorg
kommer det att bli liv.
- Folk är förbannande på alla nedskärningar, säger Anton Flink,
vänsterpolitiker i stadsdelen Limhamn-Bunkeflo.
- Driver inte partiet denna fråga är vi inte trovärdiga längre. Då kommer vi
helt säkert att förlora valet.
Uppåt i partiet har signalerna nått fram.
- Visst känner vi av att det finns ett tryck inom partiet, säger Hanna Thomé i
den lokala partistyrelsen och partiets ersättare i kommunstyrelsen.
- Det är helt klart en viktig fråga för oss.
Vänsterpartiets lokala ledning gick i somras motvilligt med på att avstå från
en skattehöjning på 40 öre och istället rädda kommunens ekonomi med kännbara
besparingar som slår mot både jobb och välfärd. I budgeten för 2010
tvingades Vänsterpartiet även att strunta i vallöftet om rätten till sex
timmars förskola för barn till föräldralediga.
- Det var en budget som var svår för oss att ta, säger Hanna Thomé.
- Med regeringens extra miljoner känner vi nu ett ansvar att se till så att
stadsdelarna och kommunens kärnverksamheter inte drabbas för mycket, säger
Hanna Thomé.
Plötsligt sitter Vänsterpartiets lokala ledning med dubbelsidig migrän. Vad
gör man åt mullret i leden? Vad gör man åt 2010 års sparbudget som
man ställt upp på och som Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte tänker
ändra något i?
- Vi vet inte hur det här landar, men jag förutsätter att vi blir överens. Det
har vi blivit andra gånger, säger Anneli Philipson, Vänsterpartiets
kommunalråd.
- Kommunens ekonomi står och faller på om vi blir överens. Det är en viktig
fråga som vi inte vill lämna över till några andra partier att avgöra.
Det lär gå vägen, inte minst som förståelsen för kompromisser har växt sig
stark inom Vänsterpartiet, allt från yngre och äldre till traditionalister
och förnyare. En gammal partiräv som Anton Flink, en av de få i
Vänsterpartiet som fortfarande kallar sig kommunist, ställer upp bakom det
rödgröna samarbetet i Malmö.
- Här har Vänsterpartiet trots allt påverkat mer än som syns. Det var ändå en
halv seger att underbalansera nästa år budget. Annars hade nedskärningarna
blivit ännu större.
Inom Ung Vänster är kompromissviljan lika stor.
- Jag tror inte våra väljare skulle bli speciellt glada om Vänsterpartiet
vägrade samarbeta med Socialdemokraterna och det skulle bana vägen för ett
borgerligt styre, med allt det skulle innebära för våra väljare, säger
Petter Engvall, ordförande för Ung Vänster i Skåne.
- Alltså måste vi kompromissa i dagsaktuella frågor. Det betyder inte att vi
släpper på målet för socialismen.
Men tills vidare får den mer revolutionära politiken vänta.