Ingen rör min sax!

Cykeln står utanför. Den står alltid utanför. Utanför studion på Norra Grängesbergsgatan, utanför gathuset i Limhamn, utanför boxningsklubben i Kirseberg. Helle Robertson Forslunds Crescent har varit henne trogen i 31 år. På den trampar hon i snitt nio mil i veckan mellan hållpunkterna i sitt liv.

Kan man vara rebell och cykla? Kan man vara rebell och bo i Limhamn? Vad är en rebell? En definition kan vara att våga se väldigt annorlunda ut än sin omgivning. Helle Robertson Forslund stack ut redan som tonårstjej hemma i Skanör. Hon sydde de flesta av sina kläder.

– Mamma pekade på en hylla i linneskåpet och sa ”varsågod”. När jag en dag kom hem i ett par storblommiga brallor var hon frustrerad, innan hon kom på att det var hennes gamla sängöverkast, säger Helle sittande på en hög stol i sin studio.

Studion har en funktionell rörighet. Längs ena väggen hänger Helles senaste kollektion, på väggarna stora modebilder från tidigare kollektioner, de flesta på temat svartsjuka eller ond bråd död. Bilderna kontrasterar mot Helles senaste skapelser, gladkäcka påsväskor med femtiotalsprickigt foder. Varför begränsa sig?

Det är många som känner igen Helle. Man kan ha hajat till när man sett henne i grova kängor, tatueringar och något fantasifullt plagg på Malmborgs, eller trängts med henne längst fram på någon klubbspelning. Androgyn skulle säkert någon säga, en annan kaxig. Eller läcker. Ingen skulle säga lagom. Få vet nog att mycket av det hon gör drivs av ett grönt tänk.

– Jag var familjens gröna får. Min bror satt i Vellinge kommunfullmäktige för Moderaterna – i toppen på näringskedjan. Jag fick mycket inspiration från min pappa, som återanvände allt. Behöver jag något, en udda attiralj, kan jag alltid ringa honom så går han och letar och återkommer med beskedet att han har den i två olika färger.

Vid 45 har Helle Robertson Forslund sju tatueringar, noll barn (självvalt – säger att hon är rädd för dem), en man sedan 21 år och många vänner. Ingen butik sedan 3,5 år, och enligt egen utsago för få återförsäljare.

Butiken med samma namn som hennes klädmärke, Robert & Blad, drev hon i tre olika lokaler under sammanlagt elva år. Den första startade hon 1991 tillsammans med Siv Sundblad på Stora Nygatan. Ingen av dem visste ett skvatt om hur man drev butik.

– Butiken var fylld av grejor vi hade sytt. Vi satt i butiken och sydde. En del kunder undrade om det var en secondhand-butik, säkert mycket för att vi sydde en del i begagnade tyger, men nog mest för att det var så stilmässigt spretigt. Mer kollision än kollektion.

Efter tre år delade Siv och Helle på sig, men Helle behöll namnet på butiken och klädmärket. Efter ett avbrott öppnade hon en ny butik på Davidshallsgatan, några år senare flyttade hon till en lokal på Storgatan. Våren 2007 bestämde hon sig för att stänga butiken.

– En kund frågade medlidsamt vad jag skulle göra nu. Jag svarade att nu skulle jag göra allt man gör i en designfirma istället för allt man gör i en butik och i en designfirma.

Helle Robertson Forslund har med start förra året medvetet gått från att göra två kollektioner per år till att kaxigt nöja sig med en slutgiltig: ”My soul – the little black number”. En kollektion som består av hennes klassiker, några förfinade genom åren. Utifrån dem är hennes plan att lägga till få plagg, kanske ändra något. Är det bra och klassiskt håller det. Helle är trött på både slitet och slänget.

– Nu när jag varken har butik eller måste skapa nya plagg två gånger om året till modemässorna kan jag unna mig att njuta mer i hängmattan. Jag är disciplinerat lat, säger hon och serverar kaffe. Nåde den som tar hennes Elvismugg. Den och den stora saxen får bara hon hantera.

Helle Robertson Forslund är en välutbildad klädskapare. I tider där vem som helst kallar sig designer eller sömmerska stoltserar hon med lång och gedigen utbildning. Efter gymnasiet i Trelleborg gick hon två högre specialkurser på Värnhemsskolan, vävning och sömnad, sedan Tillskärarakademin i Köpenhamn. På toppen av detta har hon ett gesällbrev som herrskräddare, efter att ha gått i lära hos Olaf Peilers skrädderi i Malmö i två år. Innan hon startade butik arbetade hon som herrskräddare på Stadsteatern i några år.

– Jag har nog alltid vetat att jag ville arbeta med mode. Mode för mig är kommunikation och modespråket handlar inte bara om kläder utan om vem du är, vem du skulle vilja vara, vem du vill hänga med och vem du absolut inte vill beblandas med. Det är lätt att vifta bort mode som något oväsentligt. Men det är ett språk, det är ”första intrycket-språket”.

Hon har nu glidit över i ett skapande som tangerar ordet klassiskt, trots sin galna innovativitet. Hon verkar medveten om att det kanske är en slags mognad, men garvar bort den med ett:

– Nu är jag så mogen att det nog är dags att starta ett punkband. Det kan heta ”Borgerliga tjejer med diagnos”, min kompis som har adhd och jag kan vara med. Men min diagnos är inte lika spännande, jag har bara en sköldkörtelrubbning.

Hon mådde dåligt i flera år för att en läkare missat hennes felaktiga värden på ett blodprov. Rubbningen upptäcktes av en slump när hon gick till läkare igen två år senare efter att ha varit förkyld och hängig en längre tid. Eftersom det var under influensapanik-tiden tog läkaren ett blodprov. Nu, med daglig medicinering, mår hon bra.

En viktig del i hennes välmående är att boxas. På sin trogna Crescent trampar hon tre gånger i veckan iväg till Fox i Kirseberg där hon pumpar kroppen full med adrenalin. Efteråt tar endorfinruset vid, ett skönt rus som hon inte upptäckte förrän hon var 28. Innan dess hade hon aldrig tränat.

Det var före detta kollegan Siv som släpade iväg en motvillig Helle på aerobics och sedan släpade Helle iväg sig själv på fitnessboxning. Helle blev hooked.

– Jag insåg att jag ville träna boxning på en riktig boxningsklubb, och det är Fox. Boxning är tuff träning som skapar snällare människor, säger Helle Robertson Forslund, som även är boxningsdomare. En domare som är mycket förtjust i den reglementsenliga flugan som ingår i domarklädseln.

Hon har alltid gillat att vara snäll mot vår planet. Därav cykeln. Därav foder av spillbitar på nya innovativa påsväskor, därav plagg i begagnade tyger.

– Det känns sjyst att nu ha ett hållbarhetstänk även i designen. Jag har fått tag på en svensktillverkad hampalycra, ett fantastiskt material. Hampa kräver inte så mycket vatten och kan odlas utan bekämpningsmedel. Tidigare var min design mer rock’n’roll, yngre, mera trend. Kontexten med bland annat bilder var mera morbid. Nu är den mera mogen, jag vill ju inte skrämma bort kunderna. Det är skönt med ”My soul – a little black number”. Jag lägger till ett plagg när jag vill lägga till ett, inte bara för att jag måste. Att arbeta så här har frigjort tid till att förbättra plaggen och att hitta nya spännande material och uttryck.

I linje med att tänka hållbarhet delar hon med sig av sina skräddarkunskaper på ABF:s redesign-kurs. Inte illa att få sytips av ett fullblodsproffs. På kursen syr entusiastiska deltagare om plagg, eller skapar nya av skänkta plagg från Myrorna.

– Tålamod är faktiskt viktigare än handlag, säger Helle och visar en dam hur hon får till en fiffig innerficka på väskan hon syr av en gammal väst. Bredvid piffar en yngre kvinna till en topp med spets från ett gammalt lakan.

Tillbaka till studion. Helle Robertson Forslund bläddrar bland plaggen, de flesta i klassiskt svart. Hon skrattar nöjt åt namnet på den kollektion som nu utgör basen. Plaggen är lika finurliga som namnet. De kan knytas si, eller så. Bäras med grova kängor och byxor, eller som kortkort aftonklänning. Riktiga garderobsproblem-lösare. Fiffigast av alla är ett annat plagg med det kaxiga namnet ”The Garment” (Plagget). Det är ett sidenbandskantat tygstycke med klädda knappar som kan transformeras till minst sju plagg som visas i den vidhängande foldern. Bara bärarens fantasi sätter gränser.

– Med ”The Garment” i bagaget kan vilken kulturtant som helst klara sig under hela Venedigbiennalen och känna sig ny varje kväll. Det blir lite ”Hej Asien!”, skrockar Helle nöjt och poserar i några av de geniala lösningarna. En riktigt läcker kulturtant.

Hon har aldrig haft idétorka. När hon säger det knackar hon hårt i sybordet. För henne är det som att öppna en lucka. Det bara sprutar. Då kan hon få svårt att sova, idéerna virvlar runt i huvudet. Lösningen är papper och penna bredvid sängen.

– En morgon vaknade jag alldeles svart om munnen. Först fattade jag inte varför, men sen kom jag på att jag fick en idé mitt i natten, greppade en spritpenna och att jag sen måste ha haft svårt att hitta tillbaka till korken som jag bitit fast i munnen.

Helle Robertson Forslunds design är mycket teknisk. Hon menar att livet som designer troligen hade varit enklare om hon inte varit skräddare och tänkt ut alla lösningar innan de som producerar plaggen står inför problemen.

– De kanske hade löst dem annorlunda, kanske bättre. Nu lägger jag mycket tid på att klura ut sådana lösningar.

Helle Robertson Forslund tror att ekotrenden inom modet denna gång har en annan karaktär, att den denna gång kommer att bli mera integrerad i hur vi tänker. Men att det fortfarande rör sig om två steg framåt och ett tillbaka. Det är mycket därför hon är arg. ARG är till och med tatuerat på hennes arm.

– Vi är helt enkelt inte tillräckligt rationella och logiska för att ta hand om vår planet. Vi kan till och med raljera om hur dåliga vi är på det. Tänk att folk fortfarande kör dessa stora och opraktiska bilar, som slukar bensin och är svåra att hitta parkering till. Det är för många beteenden som vi inte är beredda att släppa. Det kan man applicera på mode också.

Klockan börjar närma sig boxning. Helle stänger av kaffebryggaren, sköljer ur sin Elviskopp, tar ett bett på mellanmålsmackan och slänger på sig sin gamla oljerock.

Inte så stajlish, men fan så bra att cykla i.