"Våga prata om Malmö som arbetarstad"

Markus Blomberg, 26 år, är ombudsman på LO-sektionen i Malmö och socialdemokratisk ledamot i Malmö kommunfullmäktige. Han representerar ”de två benen” i arbetarrörelsen.

Vad tänker han inför 2011 års upplaga av arbetarrörelsens internationella högtidsdag? Svaret är långt, och drar åt många riktningar. Det är tid för omprövning – LO och S är försvagade och måste tänka nytt. ”Arbetarklassens behov och strävanden.”

Vad betyder det i Malmö, idag?

Först en tillbakablick: 19 september 2010 gör Socialdemokraterna sitt sämsta val sedan den allmänna rösträtten infördes: 30,66 procent. Arbetarepartiets väljarstöd är ännu lägre bland dem som har ett arbete: 22 procent. Även här i Malmö backar Socialdemokraterna. De rödgröna behåller makten med knapp marginal tack vare att Miljöpartiet går framåt.

Malmös socialdemokrater drar en bister slutsats i sin valanalys:

”Kan inte Socialdemokraterna mobilisera fler Malmöbor till valurnorna i de områden där man redan är starka och samtidigt vinna nya grupper för en socialdemokratisk politik i andra delar av staden kommer man att förlora nästa val.”

Vintern präglas av partikris. Många medlemmar plågas av att interna konflikter utspelas inför öppen ridå, på nyhetsplats. Mona Sahlin tvingas avgå.

Nu gör sig nye partiledaren Håkan Juholt redo för sin debut som första- majtalare i Borlänge. Här i Malmö laddar Markus Blomberg för LO:s och Socialdemokraternas gemensamma firande med partiets socialförsäkringstalesman Tomas Eneroth som talare.

Socialdemokraterna och LO tågar tillsammans i hela landet. Men bandet mellan partiet och den fackliga organisationen är inte självklart.

Lars Stjernkvist, som var partisekreterare under Göran Persson-tiden, kastade in en brandfackla i oktober när han skrev ett debattinlägg i Skånska Dagbladet: ”Dags att bryta samarbetet?”. Stjernkvist skrev: ”LO skulle måhända få en starkare röst i debatten och lättare att värva tillbaka medlemmar om man var en mer självständig röst. Och Socialdemokraterna skulle, vem vet, klara sig bättre som ett mer utpräglat idéburet parti för alla, oavsett om man är arbetare, tjänsteman eller företagare..

Det var ett radikalt inlägg för att komma från en tongivande socialdemokrat. Kritiken mot samarbetet mellan S och LO brukar annars komma från allianspartierna.

Markus Blomberg har en viss respekt för Lars Stjernkvists åsikt, även om han inte delar den. Han ser att samarbetet också kan innebära strategiska nackdelar.

– Det som räddade Socialdemokraterna från att backa ännu mer i valet var att man lyfte socialförsäkringsfrågorna de två sista veckorna hand i hand med fackföreningsrörelsen. Saco och TCO kunde ha varit mycket hårdare, och tydligare, i frågor som är viktiga för deras medlemmar. Men man upplever att man tar partipolitisk ställning om man gör gemensam sak med LO. LO och Socialdemokraterna hade väldigt lik retorik och politik i valrörelsen. Här har vi en viktig diskussion att ta itu med.

På sin senaste kongress i april 2008 beslutade LO att fortsätta som tidigare: ”LO har en gemensam ideologisk gemenskap med Socialdemokraterna som utgår från arbetarklassens behov och strävanden” (...) ”som fackförening ser vi nyttan av att ta kollektiv politisk ställning och att använda partipolitiken för att flytta fram arbetarklassens positioner.”

– Socialdemokraterna måste sluta vara rädda för att driva våra frågor, säger Markus Blomberg.

– Arbetslivsfrågorna, som är viktiga för arbetarna, är viktiga för alla löntagare. Detsamma gäller socialförsäkringsfrågorna. Där kan partiet finna sin bredd. Annars blir Socialdemokraterna bara som vilket annat parti som helst.

”Som vilket annat parti som helst”, är ett hot. Det hörs i den interna debatten där vissa socialdemokrater vill mot mitten och fånga upp medelklassen och andra vill hålla sig till vänster och bli en ännu tydligare företrädare för arbetarklassen. Löftet om arbete åt alla är ett exempel på en positioneringsfråga. Varför utlova full sysselsättning när de politiska åtgärderna tyder på att partiet inofficiellt har accepterat en slags jämviktsarbetslöshet på kanske fyra procent, undrar kritiker från vänster.

– Allas rätt till ett bra arbete är en nyckelfråga för oss som medlemsorganisation, säger Markus Blomberg.

Frågar man LO-medlemmarna sviktar stödet för dagens facklig-politiska samverkan. Bara tre av tio medlemmar vill att LO ska fortsätta ge pengar och lojalitet till enbart Socialdemokraterna, enligt en Sifoundersökning som LO-tidningen publicerade i höstas. (LO skänker årligen sex miljoner kronor till Socialdemokraterna, och förbunden, utom Transport, bidrar med ytterligare åtta miljoner.) Långt ifrån alla LO-medlemmar röstar socialdemokratiskt: 51 procent i valet 2010. Det kan jämföras med 71 procent år 1982.

Sedan 1994 har LO i Malmö tappat var tredje medlem, och det beror inte bara på att stora arbetsplatser har försvunnit. Allt fler väljer att inte vara med i facket.

– Våra medlemmar har tappat tron på politikens möjligheter, säger Markus Blomberg.

Han tillhör dem som tror att det är möjligt att återskapa förtroendet. Men har inget tydligt svar på hur. Han konstaterar att LO – och hela den svenska kollektivavtalsmodellen – står inför stora utmaningar.

I Malmö stads officiella presentation av näringslivspolitiken står att man satsar på livsvetenskaper, miljöteknik, regionala huvudkontor, besöksnäring och rörliga medier. Samt ”nya tillväxtföretag med fokus på det unga innovativa företagandet med starka kopplingar till universitet och högskolor”.

Idag är tillverkningsindustrin en förhållandevis liten sektor i Malmö, åtta procent av arbetstillfällena finns där. Istället jobbar de flesta inom handel, företagstjänster, vård och omsorg och utbildning.

”Från industristad till kunskapsstad” har blivit en vanlig slogan. Markus Blomberg saknar ett begrepp i den officiella retoriken: Arbetarstaden Malmö.

– Man har varit rädd för att prata om Malmö som arbetarstad. Det är inte en del av framtoningen. Det gör det svårt för våra medlemmar att se hur utvecklingen kommer dem till del. Risken är att man osynliggör arbetarna och arbetarebegreppet. Våra lågavlönade grupper inom Hotell- och restaurang, Handels och Kommunal stämmer in på kriterier som någonsin förknippats med arbetarklass från 1800-talet och framåt. Men man pratar bara om det flashiga. Och alla pratar om medelklassen.