– Detta är nytt för oss, men jag är säker på att det förekommer i större omfattning än vad vi anar, säger Kajsa Wahlberg vid rikskriminalen om människohandeln för stöldändamål.
I dagarna bekräftade rikskriminalen förekomsten av stöldligor av barn, som fraktas runt mellan europeiska länder för att begå fickstölder. Under Malmöfestivalen har uppgifter om barnligor förekommit i flera år, utan att bevisas.
– Den här typen av brottslighet har länge hanterats isolerat. Polisen gör det säkert lätt för sig många gånger, säger Kajsa Wahlberg.
– Man har en stöld, någon som är överbevisad, man redovisar och så är det klart – varsågod nästa. Men man ser inte de underliggande faktorerna.
Kent Widing är svensk polissambandsman i Warszawa. Han nämner grogrunden för människohandeln.
– Vi har orter med femtioprocentig arbetslöshet i Polen. Då finns alltid folk som faller igenom skyddsnätet, säger han.
Människohandeln för stöldändamål finns det underrättelsematerial om, inga hårdare spaningsuppgifter, enligt Widing.
– Men de polska brottsnätverken har kontaktpunkter hos polska medborgare i Malmö. Det är via de etniska grupperingarna som det kriminella samarbetet fungerar bäst, säger han.
Länskriminalpolisen driver en granskning av flera kriminella nätverk i den lindrigare änden av skalan – organiserade stölder, snatterier, bedrägerier. Och har hittat starka indikationer på vilka som ligger bakom.
– Vi kan belägga att en Malmöbo A har tagit hit eller fått besök av polska medborgarna B och C, berättar Thomas Servin, chef för Skånepolisens underrättelserotel.
– Sedan ser vi att B och C har stulit och åkt fast. Men vi kan inte formellt koppla ihop organisatörerna med tjuvarna. Vi har inte nått fram till lagföring.
De fall där organisatörer tagits till rättegång handlar misstankarna om medhjälp till stöld i olika former. Det ger max två års fängelse. Skulle däremot brottsrubriceringen människohandel används blir straffsatserna annorlunda: fängelse i mellan två och tio år vid en fällande dom.
Offren för slavhandeln berättar närmast identiska historier:
De kommer främst från östra polen, de fattigare provinserna med städer som
Olsztyn, Biaylstock, Lublin.
De berättar att landsmän bosatta i Sverige kommit till deras hemort med
löften om jobb och bostad i Sverige.
En lägenhet som ska renoveras, ett hus byggas, eller arbete i skogen norrut.
Kontakten mellan offer och slavhandlare går via bekanta på orten, någon som
känner någon. I något fall har offret blivit uppraggad på gatan av en
organisatör.
I bil eller per tåg åker offren till gränsen och får färjebiljetten betald.
Enkel biljett.
De förs till lägenheter i eller omkring främst Malmö. I några fall har
offren lämnat ifrån sig sina pass.
I Polen är det normalt att man anmäler sig hos myndigheterna om man jobbar
en period på annan ort, och det är vad ”ombudet” säger att han ska göra när
han får passet.
Sen tar vänligheten slut. Offret får höra att han eller hon får arbeta ihop
till hemfärden själv. I några fall har offren fått följa med på stöldturné
för att se hur det går till när någon annan plockar åt sig varor.
% är glada
% är likgiltiga