Som man fick Katarina utrymme

MALMÖ. – När jag blev man var det som att komma från en liten skrubb till en stor sal, säger Katarina, och visar genom att sträcka ut sina långa armar och ben i vardagsrumssoffan och spänna ut bröstet. Hon vill inte ha sitt efternamn i tidningen eftersom hon är orolig för trakasserier.

– Jag fick otroligt mycket mer plats både kroppsligt och socialt. Sedan jag blev kvinna igen har varje dag varit en kamp om utrymme.

Könsrollerna är inte en konsekvens av vår biologi utan av de sociala roller vi tilldelas. Det bestämde sig då 26-åriga Katarina för att bevisa för några år sedan.

Hon klippte håret kort, skaffade manskläder och passade på att kopiera mäns kroppsspråk vid busshållplatsen. Hon blev aldrig avslöjad.

– Höjdpunkten var en festkväll när en kille snackade med mig om sina kärleksproblem. Efter ett tag sa han: det är så fint att prata med dig om saker som tjejer aldrig skulle förstå, säger Katarina och gapskrattar.

Myten att män inte pratar om känslor var en av de första som slaktades. En annan var att män, till skillnad från kvinnor, är tekniska.

– Plötsligt bad andra mig om hjälp att lösa datorproblem. Och eftersom de gav mig obegränsat med tillit och tid att göra det, så lyckades jag.

Som man fick Katarina också beröm när hon hjälpte till att duka ut efter middagar, något hon aldrig fått som kvinna. Hon menar att det är just omgivningens förväntningar på oss som gör att vi beter oss könstypiskt.

Katarina understryker att hon inte fördömer män som gillar bilar och fotboll eller kvinnor som är vårdande och gillar smink. Hon vill bara att individerna ska få större utrymme.

– Innan du säger att män är så och kvinnor är så, fundera över vad du själv läser in. Jag tror inte på den maskulina konspirationen, men män får en aktiv, styrande roll och kvinnor får en offerroll i vårt samhälle.

Den offerrollen blev tydlig för Katarina när hon var ute på kvällarna.

– Om jag gick efter en tjej såg jag hur hon skyndade på stegen och såg sig om, trots att jag är så liten och smal att hon hade kunnat sänka mig med en smäll. Då kände jag också ett ansvar för att inte skrämma henne.

Själv kallar hon sig ”transgender”. Så länge hon kan minnas har hon inte kunnat identifiera sig riktigt med något av könen men känt sig mer som man, en pojke i en flickas kropp. I tonåren ledde det till en kris.

– Tyvärr fick vi ingen information om transgenderfrågor i skolan. Ett tag funderade jag på att byta kön för att få en fast könsidentitet. Folk vill ju veta vilket kön man har för att ens börja prata med en.

Nu har Katarina kommit överens med sin kropp och sin flytande könsidentitet. Förlösningen kom efter ett förhållande med en homosexuell man.

Han blev kär i och upphetsad av hennes manliga könsidentitet, trots hennes kvinnliga kropp.

– Jag blev av med tanken att kroppen är så viktig. I vårt förhållande var det inget trassel med min kropp. Men han skulle nog inte ha gillat mig i en kvinnlig roll.