När kärleken till fotbollen går överstyr

MALMÖ. Firmamedlemmen tillhör de som varit med från starten i Malmö. Hans stil är mer brittisk 80-talshuligan än den märkesfixerade moderna fotbollsligisten: Dr Martens-kängor istället för vita Lacoste, luvtröja istället för Fred Perry-piké. Och en kropp som ser ut att ha toppats med öl snarare än kokain före sammandrabbningarna.

Kulturen är relativt ny i Malmö – den uppstod något år före MFF:s SM-guld 2004. I Helsingborg har huliganer följt HIF sedan början av 90-talet.

Oftast slåss gängen, de så kallade firmorna, långt före matcherna, på uppgjorda mötesplatser en bra bit från Stadion, för att undvika att polisen avbryter.

Ibland rusar gängen mot varandra utanför arenan.

– Julgranarna kan vara lugna. Det händer aldrig att några firmakillar går på en julgran, säger huliganen.

Sydsvenskan träffar honom i centrala Malmö några dagar före den allsvenska premiären.

”Julgranar” är firmamedlemmarnas öknamn på de vanliga supportrar som klär sig i sitt lags färger, med halsduk, matchtröja och kanske till och med mössa.

– Vi utgör en slags buffert till de vanliga supportrarna. Ta efter match – istället för att bortaklacken håller på och kastar grejer på vår klack så går de på oss i stället.

– Vi är de riktiga fansen. Vi går på matcherna. Både hemma och borta. Och vi är beredda att slåss för laget. Blöda för laget.

Något officiellt stöd från MFF lär det inte bli.

Han anser att det inte är så stor skillnad mellan honom och vanliga ståplatssupportrar.

– Att stå i en klack, det blir lite av en masspsykos. Det blir mycket hat. Aggressivitet. Det vi håller på med blir ett sätt att kanalisera det. Andra kanske går hem och spöar sina fruar eller till krogen och slåss.

Varför ska vi, vanliga skattebetalande Malmöbor, betala för vad ni ställer till med, polisinsatser och sjukhusvistelser när någon fått stryk?

– Det är ju en marginell kostnad, och det jämnar säkert ut sig med om någon istället fått stryk på krogen.

För polisen är det inga marginella kostnader.

– Nej, det är ju övertid och helikoptrar och grejer. Men de får ju öva. De gillar ju att gå på oss, det ser man på dem. Det är så många nya poliser nu och de är över en och nittio allihop och ser ut att ligga i gymmet hela tiden. Det lyser i ögonen på dem. Det är en hel del testo som ska ut från dem också.

Huligangänget, firman, beskriver han som en spridd skara män, från tonåringar upp till män som närmare sig 40. De flesta har ordentliga jobb, några studerar. En del har familj.

– Vi är ett kompisgäng helt enkelt. Fotbollen är det som vi har gemensamt. Och visst, alla är nog typen som har slagits mycket. Som inte backar när det händer något.

Han skrattar lite och säger att han medger att något fel i huvudet måste han nog ändå ha. Eftersom han njuter så av kickarna. Söker farliga situationer i vardagen.

Och slåss på helgerna.

– Du testar dig själv. Det är kickarnas kick. Du övervinner dina demoner.

– Det är en sjuk känsla. Du får ett grymt tunnelseende av allt adrenalin. Även om man vet att kompisarna är bredvid så ser man bara rakt fram.

– Du ser tjugo man komma emot dig, men du ser inte dina kompisar. Du känner dig helt ensam.

Huliganen som Sydsvenskan träffar vill inte tala om vad firman har för planer eller ambitioner för säsongen. Själv börjar han tappa motivationen. Polisens insatser med att omhänderta huliganer och som ibland hindrar dem från att både slåss och gå på själva matchen har effekt, medger han.

– Det är ju inte så kul att åka fem timmar till Stockholm och sen bara få åka hem igen.

– För egen del är jag mest intresserad av att slåss med HIF nuförtiden. Jag slåss inte bara för att det är skoj. Det får ju finnas någon drivkraft också. Och HIF:arna är ju som de är. De tror att de är så mycket bättre.