Möt fem flyktingar som kommit till Malmö

Shwan Avindar Haidar, 16, Singar, Irak:
Musik är Shwan Avindar Haidars stora passion. Mest föredrar han att sjunga kurdisk folkmusik.
– Jag sjunger om främlingskap och kärlek, säger han.

Shwan Avindar Haidar. Foto: Johan Bävman

När sjunger du?
– Jag har sjungit på fester, till exempel bröllopsfester, och även på konserter.

Har du en bra röst?
– Många har sagt att jag har en vacker röst.

Vilka är dina artistförebilder?
– Bland arabiska artister är det Kazem Al Saher och bland kurdiska artister är det Mohammad Sheikho.

Vad önskar du dig mest just nu?
– Uppehållstillstånd. Då skulle jag kunna bli en medborgare, en individ här. Efter så långt lidande i mitt liv hoppas jag på att få ett liv framöver.

Hur har du lidit?
– Jag tillhör folkgruppen yezidier och vi var förtryckta i Irak. Det var mycket problematiskt bland araberna. Och jag var äldst i familjen. Jag har två yngre bröder. Att jag har lämnat dem och kommit hit är också ett lidande.

Var det på grund av förtrycket som du flydde?
– Ja, självklart. Det finns ingen som lämnar sitt land bara för nöjes skull. Skulle vi inte ha blivit utsatta för orättvisor skulle jag aldrig ha kommit hit.

Sirwan Suleman, 16, Sheikhan, Irak:
Lugn och ro är det enda Sirwan Suleman vill ha i sitt liv nu. Han är trött på att vänta och leva i ovisshet. Det har han gjort i fyra månader. Allra jobbigast tycker han det är att han måste flytta om han får sitt uppehållstillstånd.
– Man tappar lust till allt. Du vet ju att du inte kommer att vara kvar här.

Sirwan Suleman. Foto: Johan Bävman

Något annat som är jobbigt just nu?
– Ja, pengar. Det vi får i månaden här räcker knappt till telefonkort.

Vem ringer du?
– Föräldrar, syskon och släktingar. Ringer jag dem inte på tio dagar undrar de vad som hänt.

Vad säger de till dig?
– Att de längtar efter mig och varför det var så länge sedan jag ringde dem.

Hur mår din pappa?
– Det är okej.

Och din mamma?
– Hon har lite blodtrycksproblem.

Hur kom det sig att du bestämde dig för att lämna familjen?
– Vi hade en butik bredvid en riksväg i staden Sheikhan. Ett hotbrev slängdes in i affären där det stod att vi hade fem dagar på oss att lämna platsen annars skulle vi dödas.

Hur tog du dig till Sverige?
– Med lastbil. Det tog femton dagar och vi åt inte så bra. Allt finns kvar i minnet. Man kommer aldrig att glömma det.

Hilkat Abdulaziz Baker, 18, Mosul, Irak:
Det enda som rör sig i Hilkat Abdulaziz huvud är ordet uppehållstillstånd. Han flydde från hemlandet Irak på grund av kriget och har nu väntat på ett besked från Migrationsverket i över sju månader.

Hur känner du dig?
– Som en icke människa. Utan uppehållstillstånd är du inte en människa.

Hilkat Abdulaziz Baker. Foto: Johan Bävman

Hur tror du att du kommer att känna dig med uppehållstillstånd?
– Att jag är svensk och inte irakier längre.

Vad skulle du helst vilja göra då?
– Studera engelska och svenska. Man måste lära sig språk. Om du inte lär dig svenska är du som en blind människa i samhället.

Du har precis blivit förflyttad från Malmö till Alvesta, eftersom du fyllt 18 år. Hur är det?
– Jobbigt, jag känner ingen här. Men jag kanske ska flytta till Haparanda om ett par dagar. Jag har en vän där.

Men du vet att det är väldigt kallt däruppe?
– Inga problem, jag älskar det. Och jag älskar snö, jag har aldrig sett det förut.

Så om du får, skulle du vilja stanna i Sverige en längre tid?
– Ja. Jag ska dö här.


Esanullah Hamidullah, 16, Kabul, Afghanistan:
För drygt fyrtio dagar sedan anlände Esanullah Hamidullah för första gången till Centralstationen i Malmö. Han kände ingen i staden och hade ingen aning om vart han skulle ta vägen. Till slut fick han hjälp av en man från Iran som tog honom till polishuset på Porslinsgatan.

– Jag sa till polisen att jag var från Afghanistan och att jag var mycket trött och hungrig. Jag hade inte ätit på två dagar.

Varför inte då?
– För att jag hade åkt med en lastbil fylld av grönsaker och frukt och vi hade ingen möjlighet att stanna. Bara en gång åt vi.

Esanullah Hamidullah. Foto: Johan Bävman

Hur flydde du?
– Jag flög först från Afghanistan till Tadzjikistan. Sen åkte jag bil ett tag och därefter tåg och sen bil igen. Efter det var jag framme i Ukraina. Därifrån åkte jag med fyra bilar och en lastbil för att komma till Sverige. Vi hade inga handlingar så vi fick gömma oss i bilen hela tiden. Och i lastbilen var det väldigt trångt och det var svårt att andas.

Vad gör du nu om dagarna?
– Två dagar i veckan har vi skola. Och jag går ofta på gym och så simmar jag. Det är bra för hälsan och du får en vacker kropp.

Var lärde du dig att simma?
– Jag lärde mig lite i Afghanistan. Vi har många floder där. Men det är i Arlöv som jag har blivit en riktig simmare.


Imad Ahmad, 17, Mosul, Irak:
Ett blågult hjärta hänger på väggen. I guld står det skrivet I och M och därunder Irak. I står för Imad. M är första bokstaven i flickvännen Midias namn. Hon är kvar i Mosul i Irak och de har inte sett eller ens pratat med varandra sedan dagen när Imad Ahmad på grund av kriget tvingades lämna staden för ett halvår sedan.

Hur är det att vara ifrån din flickvän?
– Det är svårt, jättesvårt.

Han har ingen aning om eller när han får en chans att träffa henne nästa gång. Efter fem månader på transitboendet Törnrosen har han ännu inte fått något besked om han får uppehållstillstånd eller inte.

Har ni ingen kontakt alls?
– Nej, det finns inget internet där hon är.

Imad Ahmad. Foto: Johan Bävman

Är det Midia du allra helst skulle vilja träffa nu?
– Nej, bara min mor.

Varför då?
– Du vet, hon är allt.

Vad för andra saker är viktiga i ditt liv?
– Jag älskar fotboll. Jag spelade fotboll i Mosul. Jag har spelat i fyra år. Om Gud vill så ska jag spela med det svenska landslaget i framtiden.

Något annat du gillar?
– Jag älskar språk. Jag kan arabiska, kurdiska och lite svenska och farsi. Jag vill lära mig alla språk.