Nu drar guds män i strid

Kvinnor pratar och pratar, vi män ser till att få saker gjorda. Därför är det vi som ska leda väckelsen när Gud intar det här landet! förkunnar Frank Rechter och spänner ögonen i sina åhörare.

De är män. ”Guds mænd” kallar predikanten dem. För nu är det dags att handla. Gud väntar på action, säger Frank Rechter. Halleluja, svarar männen.

De kallar sig Men.dk, en kristen gräsrotsrörelse. De har samlats till möte en trappa upp på Poul Dalgaards stängselfabrik utanför Roskilde.

Dalgaard är marknadsledande på stängsel i Skandinavien. Det är han som har fört den kristna mansrörelsen till Danmark.

Det är inget fel på kvinnor, säger Poul Dalgaard som själv är lyckligt gift sedan årtionden. Det var dessutom min fru som sammanförde mig med Jesus, berättar han.

Hemmet som Poul Dalgaard växte upp i var inte gudligt. Där fanns en pappa som slogs, och som tidigt drev sin son att flytta hemifrån för att slippa misshandeln. Poul Dalgaard for till England, tog jobb hos en bonde och lärde sig sätta stängsel. När han flyttat hem till Danmark igen öppnade han eget.

– Firman gick bra, jag blev lyckligt gift och vi fick tre underbara döttrar. Ändå var det någonting som fattades.

En dag berättade hustrun att hon hade ”träffat en kille som heter Jesus”. Honom skulle jag också vilja träffa, sa maken. Så småningom blev de medlemmar i Roskildes pingstförsamling. Där sju av tio är kvinnor.

– Det brukar heta att män frestas av pengar, sex och högmod. Jag tyckte att de andra i församlingen verkade så heliga, och trodde att det bara var jag som hade problem med de där sakerna. Men jag hade ingen att prata om det med.

Du vet hur det är, säger Poul Dalgaard. När jag och min fru är på väg hem från en fest så vet jag precis hur värdfolkets dator fungerar, vad de har för bil, och hur han tänker bygga om köket. Men medan jag har fått reda på det har min hustru fått veta hur det är med barnen och vad de har för problem i äktenskapet. Vi karlar pratar inte om sådana saker. Vi rör oss på ytan, inte på djupet.

Poul Dalgaard for med hustrun till en frikyrklig kvinnokonferens i USA. Medan kvinnorna konfererade bjöds männen till ”men’s breakfast”.

– Vi satt fem sex killar vid samma bord, och hur det nu kom sig så började vi tala relationer. Plötsligt kände jag att här är en grupp där jag kan öppna mig. När jag kom hem sa jag till min pastor att jag ville starta en mansgrupp.

Erfa-grupp, kallade han den. Som i erfarenhet. Efter elva år har den vuxit till ett nätverk av grupper för män från alla möjliga kyrkor och församlingar. Men.dk.

Män måste bli bättre på att tala relationer. Och de måste lära sig att vilja utvecklas. Men de måste få vara manliga också, säger Poul Dalgaard.

Manligt är att handla.

– När en man lyssnar på sin fru så säger han ”jag försöker förstå ditt problem och nu ska du göra så här”. Men kvinnor vill kunna prata om sina problem utan att få en lösning serverad. Vad kvinnan vill höra är ”jag har hört din historia och jag bryr mig”.

Kyrkan är alldeles för feminin. Det pratas för mycket och handlas för lite, tycker Poul Dalgaard.

Själv har han dragit igång ett biståndsprojekt i Ukraina, där man bygger och bekostar ett barnhem.

– Ut och hjälp dem som behöver hjälp. Det är kristendom i praktiken.

Den kristna mansrörelsen har sitt ursprung i Los Angeles där predikanten Ed Cole 1977 kände en kallelse att ”återupprätta manligheten inom den kristna kyrkan”. Idag har hans ”Christian Men’s Network” spritt sig till sextiotvå länder och siktar på att ha tio miljoner medlemmar år 2015.

”Manhood and Christlikeness are synonymous” lyder Ed Coles manifest. En riktig karl liknar Jesus.

Men.dk är inte med i Coles nätverk, även om man samarbetar. Och även om Poul Dalgaard i princip tycker att amerikanen slår huvudet på spiken.

Även i att män liknar Jesus mest?

– Nja, både det manliga och det kvinnliga är en del av Gud, det måste man förstå. Men det är klart att män borde jobba mer för ”christlikeness”.

Och en man måste få vara en man.

– I Danmark har vi ett allmänt problem som börjar redan på dagis: ”Usch pojkar nu blev ni smutsiga, kom in och tvätta er så får ni höra en saga”. Så blir det i en kvinnlig miljö.

Därför har Poul Dalgaard skaffat tre fyrhjuliga terrängmotorcyklar.

– Vi ger oss ut på dem ibland. Män behöver få sin maskulinitet bekräftad, tillåta sig att vara barnsliga.

Men.dk har tusen medlemmar, kanske fler. Detta är ingen kyrka och något register finns inte. En lördagsmorgon i månaden bjuder Poul Dalgaard till möte hemma på gården utanför Roskilde. Frukost, lovsång och föredrag.

Ungefär femtio herrar möter upp den här lördagen. På buffén har Poul Dalgaard dukat fram korvar, köttbullar, bacon och leverpastej. Äggröra, ostar, sylter, färskt bröd, yoghurt, juice och kaffe.

– Ät upp! förmanar värden. Det är maskulint att äta upp, feminint att stoppa matrester i små plastburkar.

Medan vi äter funderar Poul Dalgaard över vad som håller på att hända med Danmark, där sex av tio tolvåringar enligt en färsk undersökning känner till vad oralsex är för något.

– Dagens barn läser om kändisar, sex och droger, och tror att livet handlar om det. De behöver goda förebilder.

Och, tillägger Poul Dalgaard med en blick på Sydsvenskans utsända, journalister är inte särskilt bra på att förmedla de senare.

– Här i Danmark vet vi att Sverige har en stor pingströrelse. Men det enda vi vet om den via medierna är att en pastor i Mellansverige hade ihjäl sin fru häromåret.

Det blir mat över. Poul Dalgaard stoppar köttbullarna i en plastburk. På måndag får stängselfirmans personal resterna.

När allt är undanstökat reser sig männen för att sjunga. Sing praise, sing praise. Hallelujah, your love makes me sing. De sjunger för full hals; några måste läsa texterna som projiceras på vita duken, andra kan dem sedan förut, blundar och höjer sina händer.

Så är det Frank Rechters tur.

Han har varit predikant i arton år, tillhörde länge sjundedagsadventisterna men sparkades ut efter en schism i vintras och har öppnat en ny församling i Köpenhamn. Rechter tillhör nu Salt & Light-rörelsen som är karismatisk och ekumenisk. Det senare innebär att den står över traditionella samfundsgränser och inte bryr sig om vem som talar i tungor eller vem som tror på helbrägdagörelse. Vi tror på det hela, på alla goda krafter som Gud har sänt, säger Rechter.

Amen, mumlar Poul Dalgaard. Han har bjudit in Frank Rechter för att tala om kyrkans feminina karaktär, och denne är förtrogen med ämnet.

– En man som kommer till kyrkan tror kanske att han har kommit till Gud, men han kommer till en syförening full med kvinnor som pratar och pratar, säger Frank Rechter.

Den mannen bör slå näven i bordet och säga: kom låt oss bygga en barnkrubba i stället för att prata. Om kyrkan blir en plats för handling kommer männen dit, säger predikanten.

– Vi ska ut på gatan med evangeliet. Det är action Gud väntar på!

På främsta raden nickar Leif Fokking instämmande. Han är affärsmannen som blev frälst i vuxen ålder och började ordna sommarläger för Tjernobyls barn. Alla kan göra något, säger han.

Nu väntar Herren på att ”Guds Mænd” ger sig ut i större skaror och praktiserar evangeliet, fortsätter Frank Rechter. Och de får inte dra sig för ansvaret. Predikanten slår upp sin bibel och läser högt ur aposteln Paulus brev till församlingen i Efesos:

”Ni kvinnor, foga er efter era män som efter Herren. Ty en man är sin hustrus huvud liksom Kristus är kyrkans huvud”, står det. Inte för att det är några kvinnor närvarande, noterar Frank Rechter, men hans budskap till männen är tydligt nog:

– Du kan inte leda väckelsen om du inte kan leda din familj! Hur impopulärt det än kan vara i dagens samhälle så har Gud utvalt mannen till att vara familjens andliga överhuvud.

Predikanten medger att denna uppgift är tung – så svår att den kostade honom själv hans äktenskap.

– Det blev en smärtsam skilsmässa, men Gud höll fast i mig genom det hela. Och han sände mig en ny hustru.

Vi är utvalda av Gud, avslutar Frank Rechter och skickar runt brödet och vinbärsdrickan som han har tagit med så att männen kan fira nattvarden tillsammans.

– Han längtar efter att gå i krig med oss.