Skolproblem förklaras felaktigt med adhd

MALMÖ. Det menar Marie-Louise Lundberg, chef för teamet för krigs- och tortyrskadade på Universitetssjukhuset Mas.

I år fyller teamet tio år och vill nu satsa extra på de drabbade eleverna.

När psykologen Marie-Louise Lundberg är ute på skolor för att föreläsa för personalen möter hon lärare som upplever att de har många så kallade bokstavsbarn i sina klasser.

– Jag har pratat med ganska många pedagoger på Rosengård som tror att de har mellan trettio och femtio procent i sina klasser som har adhd. Men det är inte statistiskt möjligt att de har så många. Däremot är det möjligt att de har andra generationens traumatiserade barn.

Med det menar hon barn och ungdomar som fötts i Sverige och vars föräldrar skadats av svåra upplevelser som krig, tortyr, organiserat våld eller förföljelse.

– Barnen får samma symptom som sina föräldrar och behöver också behandling.

Hos eleverna kan det märkas genom att de är överaktiva, har svårt att koncentrera sig och problem med inlärningen. Symptomen är liknande för adhd. Marie-Louise Lundberg säger att det finns många barn i Malmö som inte får rätt hjälp och därmed riskerar att inte klara sin skolgång. Som chef för teamet för tortyr- och krigsdrabbade på Umas anser hon att teamet borde starta en särskild grupp för de här eleverna. Samtidigt vet hon att resurserna är knappa.

– Det är vår skyldighet att lyfta fram den här frågan även om vi då inte klarar vårdgarantin.

Just nu är det cirka tvåhundra personer som behandlas av teamet. Åttio procent av patienterna är irakiska flyktingar och de flesta har kommit nyligen.

– Om jag tittar tillbaka i tiden är patienterna i dag svårare traumatiserade, det är mycket yngre barn och de söker hjälp snabbare, säger Marie-Louise Lundberg.

Hos teamet träffar patienterna psykolog, kurator, läkare och sjukgymnast. Är det en hel familj som söker hjälp behandlas barnen och föräldrarna oftast var för sig.

– Alla behöver berätta sin berättelse själv. Ofta skyddar föräldrarna sina barn och barnen skyddar sina föräldrar ifrån att inte berätta, säger Marie-Louise Lundberg.

Barnen behandlas mer indirekt än de vuxna, till exempel får de skapa i lera och måla teckningar.

I psykologen Kenjiro Satos rum finns en sandlåda med en uppsjö av leksaker i hyllan bredvid. Barnen får själva välja om det är slottet, soldaterna eller kossan de vill leka med.

– De börjar oftast inte med kriget. I stället börjar de med att iscensätta exempelvis byn där de bodde. Sen kommer kriget och de lemlästade människorna, säger han.

Behandlingstiden varierar från ett halvår upp till fjorton månader. Längst tid tar det oftast med de apatiska flyktingbarnen. Där spelar sjukgymnasten Kristina Björk en viktig roll. Eftersom hon inte kan kommunicera med ett barn som varken tittar eller pratar så blir kontakten via kroppen väsentlig. Hon använder sig av en taggboll för att ge massage av fotsulor och handflator och jobbar med att få barnet att sitta upp.

– Jag ska försöka komma in i barnets värld, säger Kristin Björk.