Virus kan vara orsak till fetma

MALMÖ. Nu försöker han ta fram ett vaccin.

– Nästa år eller året därpå hoppas jag att vi har ett vaccin på gång, berättade han vid en konferens om barnfetma i Malmö, som startade på torsdagen.

Han hävdar inte att all fetma orsakas av virus, men uppskattar att det skulle kunna vara förklaringen i vart tionde fall.

Hypotesen har funnits länge och framförts av flera forskare. Åtta olika virus har studerats, men enligt Atkinson är ett av dem i särklass mest intressant. Det kallas Ad-36 och tillhör gruppen adenovirus, förkylningsvirus som ger infektioner i näsa och svalg.

I USA har blodprover tagits på 500 personer i tre olika städer. Bland de feta hade 30 procent antikroppar mot detta virus, medan bara elva procent av de normal- eller överviktiga hade antikroppar.

Forskarna har också undersökt amerikanska, vuxna tvillingpar, där den ena tvillingen har antikroppar mot Ad-36 och syskonet inte har det.

– Tvillingarna med antikroppar var tyngre och fetare, säger Richard L Atkinson.

Några motsvarande studier har inte gjorts i Sverige, berättar Carl-Erik Flodmark, överläkare vid barnöverviktsenheten i Region Skåne.

– Det här är så spektakulärt, att det aldrig dragit till sig några forskningsmedel. Resultaten har mötts av tveksamhet, säger han till TT.

Själv har han många gånger förundrats över en grupp patienter som lider av fetma och samtidigt har oförklarligt låga blodfetter. Enligt Atkinsons forskning utmärker sig feta personer med antikroppar mot Ad-36 just genom sina väldigt låga blodfetter.

– Jag önskar att vi kunde undersöka det här i Sverige, men det är inte på gång just nu, säger Flodmark.

Richard L Atkinson framhåller att övervikt och fetma blivit vanligare även bland husdjur.

– Att innekatter numera allt oftare är feta kan knappast förklaras av ändrat beteende. De äter inte på McDonalds, de ser inte på tv och de sitter inte framför datorn.

Han tror att virus kan förklara åtminstone en del av ökningen även hos djuren. I försök har Ad-36 visat sig leda till viktökningar hos kycklingar, möss och apor.