Sagor ger tro på livet utanför

FOSIEANSTALTEN. Det började med att två bibliotekarier kom till anstaltens behandlingsavdelning för att presentera ett projekt som hette Godnattsagor inifrån.

Ett antal välpumpade interner hade slutit upp för att lyssna.

– Jag tänkte att det blir väl det vanliga, klippa och klistra, säger Lars och ler.

Han har vandrat in och ut på anstalter i femton år.

Men Karin Johansson och Annika Mandahl angav tonen direkt:

”Vi är här för era barn, inte för er!

– Jag hoppade till, men kände direkt att orden tog tag i mig. Tänk att någon tänkte på våra barn!

Lars har två barn, en pojke och en flicka tillsammans med sin sambo.

Lars anmälde sig till projektet med fem andra interner. På sex kursdagar under lika många veckor fick internerna lära sig alltifrån kreativt skrivande till läsning, redigering av material och inläsning på cd-skiva.

– Det var lärorikt. Men att höra sin egen röst var jobbigt. Det fick jag plåga mig genom. Men det var värt varenda svettdroppe. Det var ju något jag gjorde tillsammans med min son, berättar Lars.

Medan några valde en känd saga att berätta gjorde Lars en egen berättelse med anknytning till sonens motorintresse. Det sista han gjorde var att lägga på ljud från en motorcykel på inspelningsmaterialet.

Lars hade tidigare träffat sin familj varje söndag i ett enkelt rum på anstalten.

– Det har blivit mest prat om den grå vardagen, säger han.

Men en förändring inträffade sedan han börjat arbeta med godnattsagan.

– Samtidigt läste vi en bok han och jag, den hette ”Klassresan”. Nästan meddetsamma hade vi något att prata om, något gemensamt som vi inte haft tidigare.

Senare märkte Lars också en annan förändring.

– När jag pratade med honom i telefon hörde jag på rösten och av vissa ord han använde att han, ja, han förstod att jag tänkte på honom.

Upplevelsen gjorde att Lars fick ett förhållande till text och böcker.

– Det kan vara ett sätt att umgås, det är nyttigt och så är det ingen prestationsgrej att läsa, säger han.

För Lars har det inneburit en speciell utmaning.

– Jag har alltid varit rastlös, men med en bok måste man ta sig tid, det är bra för mig, säger han.

Lars berättar att han blir varm inombords när han tänker på vad projektet givit honom.

– Jag önskar att fler fick uppleva detta. Jag tänker på dem som är mer belastade än jag och som drabbas av det nya säkerhetstänkandet. Jag önskar att de fick vara med, det skulle stärka deras självkänsla.

Snart lämnar Lars anstalten och åker med familjen till ett familjehem i Småland, en hästgård.

– Barnen älskar djur. Och jag får en möjlighet att leva ett normalt liv, jag är lite rädd, men med tålamod ska det gå, säger han.

Och du lämnar kompisarna bakom dig?

– Nja, jag har mig själv att skylla för det jag gjort, ingen annan, säger Lars.