Artiklar som berör detta
Nationell strategi mot anlagda bränder
"Det är en ögonöppnare att vara med här"
Brandkåren släcker inte bara bränder längre
De cyklar mot anlagda bränder
WARD END. Tiotalet ungdomsbrottslingar på ett led, i hängslen och brandmannabyxor. De svettas, jobbar tillsammans. De somnar tidigt med värkande muskler. Äter regelbundet. Det låter som rena ungdomsanstalten.
Men Anthony Munir ler brett. Han är tvekar inte.
– Jag ska bli brandman.
Anthony Munir går en veckokurs på Ward Ends brandstation för andra gången. Han är sexton år och hamnade här i fjor ”efter lite trubbel” – gänggemenskap, vandalism och eldande.
Han fastnade för yrket, disciplinen och den fysiska utmaningen.
– Jag har aldrig varit så trött som när jag kom hem på kvällarna, säger han.
Men Anthony Munir är för ung för att börja regelrätt brandmannautbildning.
– Vi tog in honom en omgång till här för att hålla igång intresset, så han
inte halkar snett igen, säger Stephen Riddell, huvudlärare vid Ward End.
Sextonåringen ingår i ett gäng killar som går utbildningen Fire Intervention Reparation and Education.
Här kan man avtjäna ungdomstjänst, eller en del av sin ungdomstjänst, för
brott.
– Vi tog emot femton killar i måndags, flera av dem föll ifrån de första
dagarna, säger Stephen Riddell när vi träffar honom fyra dagar in i veckan.
– Det är alltid några som inte orkar med det här, vi pratar med dem på ett sätt de inte är vana vid.
Normalt följer alltid en socialarbetare eller polis med ungdomarna när de är ute på ungdomstjänst.
Men här, hos brandkåren, får tjänstemännen stanna utanför klassrummet.
– Vi ska ha ett öppet klimat. Då kan vi göra det polisen inte kan, säger
Stephen Riddell.
Han skruvar besvärat på sig, vill inte ut med det riktigt, men poängen är att brandmännen inte måste bry sig om allt i de brittiska myndigheternas regelverk kring de unga.
Om de röker, vad de gör på fritiden, om de svär mycket och liknande.
– Vi fungerar som positiva förebilder, summerar han i stället.
Däremot kräver brandmännen annat – löften ska hållas, tider passas, annars
åker pojkarna ut ur rummet, ut från kursen.
– Det är alltid attitydproblem. Till exempel med killar som inte vill lyssna
när en kvinna undervisar. Vi tar inte ens den diskussionen med dem utan bara
kör. Fortsätter de med attityden åker de ut, säger Stephen Riddell.
Detsamma gäller relationen med de övriga på kursen. Hackordningen, med ett par ledartyper, infinner sig snart. Men den måste knäckas för att få till stånd ett lagarbete. En viktig del i det är språket – inga nedvärderande omdömen, inget skitsnack om andra. Då får man också gult kort, en varning.
Ute på den asfalterade gården rättar pojkarna in sig i led på militärt manér. De tystnar när en av de häftiga nya snorkelbilarna kommer förbi – en brandbil med släckanordning som fjärrstyrs och kan köras upp flera våningar för att spruta vatten eller skum på en lägenhetsbrand.
Sen är det tillbaka i räddningsarbetet. Fram med slangen, lägga på tryck, tre man står och håller för att mota rekylen, och så spruta. Pojkarna svettas.
Sen ska de resa en stege mot den mörkbrunteglade övningsbyggnaden. En brandman agerar nödställd och ska räddas. I morgon är det examination inför föräldrar och släkt. Går allt bra får de varsitt diplom, bland annat med intyg om att de kan första hjälpen.
Sjuttonårige James Crook bröstar märkbart upp sig när vi frågar om det går bra
att fotografera. Han pratar en snabb, slarvig dialekt, läspande med sprucken
målbrottsröst.
– Jo, det är polisen som satt mig här. Stöld, tredje resan. Tredje gången jag
stjäl alltså, förklarar han.
Och?
– Ja, anlagd brand också. Jag har tänt eld flera gånger.
Varför? James Crook sjunker sakta ihop ur sin fotopose.
– Man eldar för att jävlas med brandkåren. Få något att hända, liksom, säger
han med en snabb sidoblick på huvudläraren Stephen Riddell.
Och så andas han in. Det är torsdag, i morgon kommer mamma och pappa att titta
på när han visar upp vad han lärt sig – rädda folk ur brinnande hus, släcka
bränder, lägga förband.
– Men inte mer, jag vill inte mer. Man fattar ju vad som händer.
Hur menar du?
– Jag har ju inte varit med brandmännen när det brinner, men man lär ju sig
hur det är. Eller hur det måste vara att gå in där. När det brinner.
Den årliga kostnaden för anlagda bränder i Storbritannien var i början av
2000-talet drygt 36 miljarder kronor.
Mellan 1990 och 2000 mer än dubblerades antalet. Från 40 000 till 100 000
årligen. Under 1990-talet dog 1 100 människor i anlagda bränder.
Den största ökningen stod bilbränderna för som ökade från 20 000 till 55 000
fall årligen. En bilbrand beräknas 2008 kosta samhället uppåt 50 000 kronor
– utryckning, sidoeffekter på byggnader och personer, samt
försäkringsersättningar.
Svårigheten att hantera anlagda bränder illustreras tydligt i
polisstatistiken för 2003–2004. Polisen räknar bara fall där någon enskild
person lidit skada, alltså inte till exempel gräsbränder. I England och
Wales registrerade polisen 60 000 fall av anlagda bränder.
I knappt 5 000 fall kunde en misstänkt gripas, bara 750 domar utfärdades. Av
de dömda var 66 procent omyndiga.
100% är glada
0% är likgiltiga