Mysteriet Zarah Leander

Zarah Leanders mysterium kommer inte att lämna oss någon ro. Var hon så politiskt naiv som hon påstod? Sympatiserade hon med Hitler? Hade hon en romans med Goebbels? Var hon i själva verket rysk agent?

Viktiga och spännande frågor, men den riktigt brännande är förstås en annan:

Vad vill vi, egentligen, veta? Är inte Zarah Leander allra bäst som mysterium?

Det är ju ofta så. Bo Baldersons böcker kommer att bli mycket sämre den dag vi får definitivt bekräftat det som sakkunniga menar är ett på det hela taget säkert faktum: böckerna skrevs av den till Irland utflyttade adjunkten Björn Sjöberg.

Och Tim Davys ”Amberville” – allvarligt talat, vem kommer att bry sig om ett slags nutidsfabel om mjukisdjur som tydligen säger något om samtiden när vi vet vem som ligger bakom pseudonymen?

Hela Zarah Leanders mäktiga konstnärskap – rösten, närvaron, elegansen, dekadensen – finns hur som helst i denna enda sång, framförd 1974 hos sjuttiotalets största tv-namn i Malmö, Lasse Holmqvist.

Numret Zarah Leander framför är Jules Sylvains och Gösta Rybrants ”Sång om syrsor”. Den borde, i alla fall i den här tagningen, vara mer av en klassiker än den är.

Varenda liten gest sitter där, synbarligen på instinkt. Varje perfekt utsprunget r, varje långt tonat n. Allt är med. Bara inte sanningen om människan bakom konstnärskapet.