"Ni kan inte rock’n’roll"

Jag är hellre död än sjunger ”Satisfaction” när jag är 45, förklarade Mick Jagger medan han ännu hade god marginal kvar.

De flesta i den mytomspunna generation rockmusiker som slog igenom på 1960-talet var övertygade om att deras berömmelse var övergående. De sjöng glatt Chuck Berrys ”Roll Over, Beethoven” men var införstådda med textens absurditeter. Det var just det befängda i tanken på att de skulle kunna ta klassikernas plats som gjorde det möjligt att forma de där orden i munnen.

Missade man 1960-talet så missade man både Beatles och Stones. Sådan var dealen. Trodde man.

Men den första popgenerationens hjältar gick aldrig bort. De finns överallt: på rockfestivaler, på frimärken, på gatskyltar, i jukeboxar, i skyltfönster, på tv, i varuhusen, på Spotify, på Itunes, i manéren hos nya band.

Därför är det så fantastiskt att på You-tube möta den här rockräven som lever kvar i uppfattningen om 1960-talet som något som dog den 1 januari 1970. Slumpen för honom samman med de unga dokumentärfilmarna Kim Parrot och Carl-Johan Westregård på en gata i Sofielund i Malmö, dit de tagit sig för att göra ett inslag med filmmusikkompositören Nils-Petter Ankarblom.

Den medelålders, indignerade rockaren utnämner dem utan betänkligheter till representanter för allt han föraktar: ”Fame Factory”. Talangjakter. Gulliga kläder. Aningslös ytlighet.

Och lämnar dem med att kategoriskt konstatera att ”ni är en tragisk generation, ni kan inte rock’n’roll” – uppgivet, lätt sorgset, men framför allt med äkta medömkan.