PER SVENSSON: Väntat att de friades

Kärnan i saken, det till sist enda juridiskt väsentliga, var identitetsfrågan. Var den åtalade 21-åringen identisk med den så kallade ”randiga tröjan”, mannen som varit så aktiv under kravallerna i Rosengård den 18 december förra året? Och var den åtalade 18-åringen identisk med den unge man i mörka kläder som kastat sten på polisen samma kväll?

I rätten pekade poliser ut 21-åringen som ”randiga tröjan”, men samtliga hade i direkt anslutning till kravallerna fått se ett fotografi av honom. Alltså kan man misstänka att de kände igen honom från denna bild snarare än från verkligheten. Utpekandet därmed värdelöst. Grundkunskap för var och en som sett åtminstone två avsnitt av valfri tv-deckare.

Också identifieringen av 18-åringen vilade på bräcklig grund.

Det är frestande att summera Rosengårdskravallerna som ett polisiärt fiasko. En stadsdel härjas av huliganer. Polisens facit är en rasistskandal, två av rätten underkända åtal och en gripen lundayngling som misstänks ha placerat ut en kasse med tomflaskor (den rättegången återstår fortfarande).

Varför gick det så illa?

Man kan gripas av en oroande känsla av att de kvalitetsbrister och attitydproblem som nu kommit i dagen hänger ihop, att polisens skitiga språk och slarvigt utförda jobb är sprungna ur en föreställningsvärld där alla faktiskt inte är lika inför lagen, där andra regler gäller för Rosengård än för, säg, Rörsjöstaden, en föreställningsvärld där man innerst inne utgår från att en 20-åring från Rosengård är skyldig tills motsatsen bevisats.

Är det så illa? Den nu avslutade rättsprocessen ger anledning inte bara till polisiär självprövning. Också Malmös övriga makthavare har skäl att fråga sig hur de agerat, vilket slags ledarskap de utövat, i en stad där stora ungdomsgrupper tror sig ingå i en armé i krig med polisen (och polisen gör sitt bästa för att bekräfta denna vanföreställning).