Matchen om matchen

Fredag 17 oktober 2008

Göteborg

Idrottsprofilen och kommunisten Bengt Frejd sitter i sitt kök och läser tidningen.

Han har i många år drivit kravet på att bojkotta Israel. Åkt runt landet och protesterat när israeliska lag varit i Sverige. När Malmö FF mötte Maccabi Haifa sommaren 2005 gick han runt Malmö stadion och delade ut flygblad.

Nu läser han att Davis Cup-matchen i tennis mot Israel ska spelas i Malmö. Han skickar omedelbart mejl till en partikamrat i Malmö, Dennis Andersson.

”Lämna in en ansökan om demonstrationstillstånd till polisen”, uppmanar Bengt Frejd.

Dennis Andersson ordnar tillståndet.

Nu är det igång, tänker Bengt Frejd.

Måndag 29 december 2008

Gustav Adolfs torg, Malmö

Det är på den tredje dagen av Israels bombkrig mot Gaza och vreden hänger tung över Gustav Adolfs torg.

De närmaste veckorna ska 1300 palestinier dödas. Över fyrahundra barn. Israeliska F16-plan ska bomba sjukhus och skolor. Tiotusentals människor ska förlora sina hem.

Bilder på lemlästade kroppar fyller redan världens medier.

”Stoppa kriget! Sverige vakna!” skanderar de femhundra Malmöborna, de flesta palestinier, som samlats på torget. Flera av dem har släktingar och vänner som dödats.

Plötsligt börjar någon sprida kopior av Israels flagga, där davidsstjärnan bytts mot hakkors. De upphetsade männen, som nyss skrikit sig hesa inlindade i palestinska fanor, plockar fram tändare. Blåvita hakkorsflaggor bränns. Andra likadana breds ut över gatstenen. Så bärs barnen fram. En efter en lyfts två- och treåringar fram av sina föräldrar för att trampa på de förvrängda israeliska flaggorna.

En av huvudtalarna vid mötet är Ammar Daoud från Islamiska kulturföreningen. Två månader senare är Stoppa Matchen-kampanjen i full gång och Daoud en central drivkraft.

– Det är mitt hemland, mitt folk.

Ammar Daoud vill inte ge ett rakt svar på om staten Israel har rätt att existera. Frågan är inte relevant idag, tycker han.

– Israel har annekterat mer och mer land varje år och vägrar definiera sina gränser. Vad ska vi erkänna när de inte talar om vilka villkor vi har att spela efter. Snart finns det inget kvar av Palestina, säger han.

Och hakkorsflaggorna på Gustav Adolfs torg? Ammar Daoud säger att flaggorna ”inte hjälper någonting”. Men för honom är liknelsen mellan Israel och Nazityskland självklar.

– De har nästan samma ideologi. De använder etnisk rensning.

Ammar Daoud förstår inte människor som fokuserar på antisemitism när Gaza lider.

– Vilket är mer värt: fyrahundra barn som mördas eller ett papper som blir bränt?

– Det här har inget med judehat att göra. Däremot hatar jag de israeliska politiker och militärer som säger att palestinier ska mördas.

Måndag 5 januari

Malmö, London, Beirut, Stockholm

Det plingar till i en mobiltelefon i Malmö. Och i en till, och en till. Sms-kedjan går. Så här står det:

”Personalen på McDonalds har kommit fram till att allt säljande på lördag ska gå till Israel, försök att inte äta hos de förbannade judarna. Även Coca-cola, Fanta, Sprite är judiska. Undvik dessa också.”

Andra storföretag utsätts för liknande rykten. Hårdast drabbat är den amerikans­ka kaffekedjan Starbucks. Den femte januari skickar företaget ut ett pressmeddelande: ”Ryktena att Starbucks stöder Israel är falska.”

Det hjälper inte. Den inflytelserike muslimske tv-imamen Yusuf al-Qaradawi fördömer i tv-kanalen al-Jazira Starbucks och uppmanar till bojkott.

Tre dagar efter al-Qaradawis framträdande tvingar demonstranter Starbucks i Beirut att stänga. De tejpar davidsstjärnan över Starbucks gröna skylt och bär banderoller med budskap som: ”Libanons och Palestinas barn varnar för att Starbucks drycker leder till köp av dödliga vapen.”

I London brandbombas samma dag ett Starbucks-kafé på Whitechapel Road. Scotland Yard misstänker att attacken har rasistiska motiv.

Starbucks vd och grundare Howard Schultz – som inte äger Starbucks – pekas ut särskilt i sms- och internetryktena. Han beskrivs som en av ”stöttepelarna i den amerikanska judiska lobbyn och ägare av Starbucks”.

Från sin lägenhet i Stockholms innerstad följer forskaren Henrik Bachner, idéhistoriker och styrelseledamot i Svenska kommittén mot antisemitism, hur vreden mot Israel på vissa håll slår över i judehat.

Han tänker att sms-ryktena är tydliga exempel på en antisemitisk tradition om judisk makt och kontroll. De hämtar sin näring ur antisemitismens kärna: föreställningen om en judisk världskonspiration.

I Sydsvenskan berättar S-kvinnors vice ordförande i Skåne, Staffanstorpspolitikern Ingalill Bjartén, att hon engagerat sig i Stoppa Matchen-nätverket. Hon säger att det är förvånande att ”Israel, där stora delar av befolkningen utsattes för nazisterna, kan göra exakt samma sak som nazisterna”.

Att likna Israel vid Nazityskland är ett sätt att demonisera och avhumanisera den judiska staten, anser Henrik Bachner.

– Då blir det rimligt att sedan hävda att Israel inte ska få finnas.

Vänstern i sig är inte antisemitisk, anser Henrik Bachner.

– Men det finns en ökad acceptans för antisemitism inom delar av den. Det tabu som fanns efter andra världskriget har eroderat och försvagats.

Vad är legitim Israelkritik då, i Bachners ögon? I Israel finns många exempel på hur araber behandlas som andra klassens medborgare. Henrik Bachner säger att ”Israel har problem med rasism, precis som många nationalstater”.

– Araber diskrimineras där. Men det är inget unikt för Israel. Jag säger inte att motiven för att bojkotta Israel är antisemitiska. Men det finns ett grumligt tänkande här. Hur argumenterar de som är för en bojkott? Varför just Israel? säger Bachner och jämför med Rysslands etniskt präglade krig mot Tjetjenien.

– Om man lärt sig något av europeisk historia, så borde man vara extra noga när man väljer just den judiska staten, anser Bachner.

Henrik Bachner – och många med honom – reagerar på att Vänsterpartiets ledare Lars Ohly i en enkät listar bloggen Jinge som en av sina favoritbloggar. ”Alltid uppdaterad och aktuell”, säger Ohly om Jinge.

I ett debattinlägg i Sydsvenskan anklagar Svenska kommittén mot antisemitism skribenten Jan-Inge Flücht (Jinge) för att underblåsa föreställningar om judisk makt ”med ett ordval som kunde ha hämtats från svensk nazistpress på 1930- och 1940-talen”.

– Hur kommer det sig att Lars Ohly inte ser detta? Jag har ingen bra förklaring, säger Henrik Bachner.

Lars Ohly säger han att han ”självklart tar avstånd från all rasism, även antisemitism”. Han ska vara en av talarna i Malmö under Stoppa Matchen-demonstrationen den 7 mars.

Tisdag 17 februari

Palestinska föreningen, Malmö

Mörkret har fallit över Persborg i Malmö när folk börjar droppa in till Palestinska föreningen.

Stoppa Matchen-kommittén har kallat till planeringsmöte. Arrangörerna släpar fram bord och stolar. Ett gäng ungdomar från solidaritetsrörelsen ISM snackar ihop sig i en soffgrupp. Ammar Daoud slinker in och hälsar på Dennis Andersson från Kommunistiska partiet. Där kommer en socialdemokratisk ombudsman i prydlig slips. På väggen hänger ett porträtt av den döde PLO-ledaren Yassir Arafat.

Vid entrén står Olof Holmgren, initiativtagare till nätverket Stoppa Matchen. En 27-åring med bakgrund i Vänsterns studentförbund. Han morsar vant på alla.

Mötet är annonserat på nätet. Kvällen innan har Sydsvenskan ringt Olof Holmgren och förklarat att vi vill komma och lyssna. ”Jovisst. Kul. Ni är välkomna.”

Nu ser han plötsligt bekymrad ut.

– Jo, det har kommit fram att folk inte känner sig bekväma med journalister här ...

Vem? Varför?

– Ja, alltså det kan jag inte säga. Men det är några som inte känner sig bekväma. Ni måste tyvärr gå.

Onsdagen 18 februari, 15.00

Café Rocco, Malmö

Dagen efter det hemliga mötet kallar nätverket till presskonferens på Café Rocco på Bergsgatan.

Olof Holmgren möter upp. Vid hans sida på barstolarna framför journalister och tv-kameror sitter palestiniern Mohannad Yousif och Assad el-Achkar från Kommunistiska partiet. På ett bord ligger gröna vykort och Stoppa Matchen-knappar.

Nätverket vill berätta att man beslutat ta fram en rapport om hur Israels krig skadat palestinsk idrott.

Den intressantaste nyheten kommer senare, i förbifarten:

– Jo, förklarar Mohannad Yousif. Vi har sagt till vissa organisationer att det inte är lönt att de är med i nätverket.

Drygt trettio föreningar ingår, men nu meddelar Stoppa Matchen-kommittén att autonoma grupper som förespråkar våldsamma metoder inte längre arbetar under samma paraply.

– Det finns en massa folk som planerar att stoppa matchen handgripligt. Vi som är kvar har antagit ett litet lagpapper om icke-våld, säger Mohannad Yousif.

Annars är just bredden i protesten styrkan, framhåller de tre företrädarna för nätverket.

– Det är häftigt, säger Mohannad Yousif. Vi är en massa marxister som inte tror på Gud och en massa islamister. Och vi samarbetar mot samma mål!

Fungerar det? Sekulära vänstermänni­skor som hyllar jämställdhet i samma organisation som Islamiska kulturföreningen, som predikar religiös konservatism?

– Just i Palestinafrågan har vi en samsyn. Det andra ser vi ingen anledning att gräva i nu, säger Olof Holmgren.

Vad händer om någon under nätverkets protester börjar bränna blåvita hakkorsflaggor?

– Det är helt förbjudet, slår Mohannad Yousif fast. Det var en del sånt i de första Gazademonstrationerna. Ser vi något sånt tar vi bort det direkt. Jag vill inte ens diskutera det. Vi araber är ju också ett semitiskt folk. Hakkors är förbjudna. Jag köper inte det där anti-semitsnacket.

– Vi vill självklart inte blandas ihop med antisemitiska föreställningar, säger Olof Holmgren.

Onsdagen 18 februari, 16.30

Stadiongatan, Malmö

Vänsterpartisten Carlos Gonzales Ramos har skjutit tillbaka sin stol så att han hamnat lite vid sidan av sina två kolleger i Malmö fritidsnämnd.

Moderaten Catharina Elgh-Linander lägger armarna i kors på ett sätt som visar att inte heller hon är nöjd.

I mitten sitter socialdemokraten Bengt Forsberg. Han ser betryckt ut. Det är han som är nämndens ordförande och ska meddela journalisterna beslutet: DC-matchen i Malmö ska spelas inför tomma läktare.

– Det är en högriskmatch. Beslutet är fattat av säkerhetsskäl, säger Forsberg.

– Det här är en svart dag för Malmö, tycker Catharina Elgh-Linander. Vi ska inte bedriva utrikespolitik.

Carlos Gonzales Ramos tycker tvärtom. Om han fått bestämma hade matchen mot Israel stoppats helt.

– Vi kan inte blunda för folkmordet i Gaza. Självklart hör idrott och politik ihop.

Efter presskonferensen berättar Carlos Gonzales Ramos att han vet vilket stöd en idrottsprotest kan innebära för ett förtryckt folk. När Björn Borg och hans lagkamrater 1975 skulle spela DC-match i Båstad mot diktaturens Chile levde Carlos under jord som politisk oppositionell hemma i Santiago.

Hans ansikte lyser upp vid minnet.

– Vi blev glada när vi hörde att det var stora demonstrationer i Sverige och att matchen fick spelas utan publik. Vi kände att vi inte var ensamma i vår kamp mot Pinochet.

Två år efter den matchen kom Carlos Gonzales Ramos till Sverige som politisk flykting. Nu är det dags för honom att visa solidaritet med palestinierna i Gaza.

– Och det finns tusentals palestinier i Malmö. De ska känna att Sverige är på deras sida.

På lördag kommer Carlos Gonzales Ramos att gå i Stoppa Matchens protesttåg.

Fredag 20 februari

Zermatt, Schweiz

Malmös mäktigaste politiker Ilmar Reepalu har ännu inte uttalat sig om DC-matchen.

På skidsemester i schweiziska Zermatt, ser han hur fritidsnämndens beslut att spela inför tomma läktare ger eko över hela världen. När Sydsvenskan ringer upp kan han inte längre hålla sig: Matchen borde stoppas.

– Över fyrahundra barn har mördats i Gaza, säger Reepalu.

Nyheten utlöser ramaskrin från idrottsvärlden och från borgerliga politiker.

– Oacceptabelt att en lokal fritidsnämnd använder idrottsrörelsen som verktyg för att driva en egen utrikespolitik, säger Riksidrottsförbundets ordförande Karin Mattsson.

– Malmö stad har skämt ut sig, tycker det folkpartistiska oppositionsrådet Ewa Bertz i Malmö.

Men Reepalu står på sig. Att matchen borde stoppas var hans personliga åsikt, förklarar han i olika medier.

– Jag tycker inte att man ska blanda ihop idrott och politik, säger Reepalu – trots att han själv just gjort det med buller och bång.

Lördag 21 februari

Panora Bio, Malmö

Filmen har blivit lite flimrig med åren, men Olof Palme ser ung och pojkaktig ut. Året är 1968 och Palme är en svuren motståndare till orättvisor och förtryck. Om några år ska han gå i en FNL-demonstration tillsammans med Nordvietnams ambassadör i protest mot USA:s bombningar.

Men när Palme på filmen får frågan om inte Sveriges Davis Cup-match mot apartheidsregimens Rhodesia borde stoppas svarar han: Idrott och politik hör inte ihop.

– Det är tennisförbundets sak att avgöra var gränsen för anständigheten går.

I Panoras källarbio i Malmö tänds lamporna.

– Jaha, säger Andrina Eriksson från Folkets Bio. Reaktioner?

– Det är precis samma sak med sossarna då som nu, säger en kille med rakad skalle. Det är ju fint att stödja palestinierna. Men sossarna vågar inte stöta sig med Israel.

Stoppa Matchen-kommittén har bjudit in till film och diskussion. Roy Andersson och Bo Widerberg ingick i 13-gruppen, vars dokumentär ”Den vita sporten” skildrar hur demonstranter fick DC-matchen mot Rhodesia inställd och flyttad till Frankrike. På duken såg det ganska snällt ut. Studenter skanderade slagord och idkade passivt motstånd. Poliser i båtmössor sprutade vatten.

– De satte helt klart ett exempel som jag, som är född på åttiotalet, kan relatera till, säger Olof Holmgren.

Han är belåten.

– Det vi gör i Malmö nu ger faktiskt eko i hela världen.

Men nu handlar det om taktiken. En handuppräckning visar att de flesta i publiken tänker protestera mot Israelmatchen. Men med vilka metoder?

– Jag vet att det görs planer i olika aktionsgrupper. Men det finns ingen generalstab som ger mannarna order, säger Olof Holmgren.

En ung tjej i svart Puma-tröja presenteras som Rakel. Hon representerar ett annat nätverk: ”Det är vi som bestämmer!” Och hon förespråkar handfasta metoder – samma budskap som förs fram av radikala AFA (Antifascistisk aktion) och på den utomparlamentariska webbsidan Motkraft: ”Matchen ska stoppas om vi så ska riva hallen!”

– För oss är det inte bara fråga om protest, säger Rakel. Matchen ska stoppas!

– Att dom tänker spela matchen inför tomma läktare förändrar ju vårt strategiska tänk. Det blir svårare ...

Alla i biosalongen köper inte Rakels metoder.

– Vi vet ju att grupper som AFA lever på kravaller, säger den snaggade killen som inte gillar sossar. Israel trivs i offerrollen. Jag tycker att vi missgynnar vår sak, solidaritet med Palestina, om vi bara provocerar fram bråk.

En kvinna invänder att slaget om mediernas gunst ändå inte kan vinnas.

– Sydsvenskan är uttalat pro-israelisk. Vi ska inte välja strategier för att blidka dom.

Rakel nickar.

– Vi ska inte acceptera att bli indelade i goda och onda demonstranter. Vi ska respektera varandras arbetsmetoder.

På flygbladen hon har med sig finns tydliga instruktioner:

”Om ... dom låser in sig i hallen tar vi oss in.

... någon eller något står i vägen tar vi oss förbi.”

Den ende i församlingen som var med i Båstad 1968 är Per. Han bär en tunn grå hästsvans. Han huttrar i kylan utanför biografen.

– Jag syntes på filmen, berättar han. Det var jag som ropade att alla skulle hoppa för att hålla värmen när polisen sprutade vatten på oss. Det var kallt som tusan.

Per har inte bestämt om han ska demonstrera mot Israelmatchen. Det är inte så enkelt nu som då, tycker han.

– Israel är rasistiskt på många vis. Men i Rhodesia var ju apartheiden så tydlig.

Söndag 22 februari

Nya Ullevi, Göteborg

Lysrörsljus i det fönsterlösa presscentret. Kaffe i pappmuggar och inplastade skinkfrallor. Göteborgs fotbollsförbund har årsmöte. Gubbarna, för det är mest gubbar, samlas. Där sitter han från Gais. Och där är BK Häckens representant.

En man med läsglasögon på näsan rör sig genom folksamlingen. Alla tycks känna honom.

– Tjänare Bengt!

– Hallå, Bengt!

– Alltså, Bengt, vi måste snacka om en grej ...

Som representant för Proletären FF har Bengt Frejd suttit på många årsmöten. Diskuterat konstgräsplaner och årsberättelser. För några år sedan fick han Bengt Wallin-priset av Riksidrottsförbundet för sina insatser.

Men Bengt Frejd är inte någon typisk svensk idrottsledare. Han är en av fem svenskar som fått ersättning för att han blev åsiktsregistrerad av Säpo. Och medan de flesta inom idrottsrörelsen skyggar från storpolitik gör Bengt Frejd tvärtom.

Proletären FF har hammaren och skäran i sitt klubbmärke. Bengt Frejd är sport och politik, samlat i en människa. Nu har han lämnat in sin vanliga motion om att bojkotta Israel. Motionen, i olika former, har Proletären FF lagt ett femtontal gånger, både till Riksidrottsförbundet och Fotbollförbundet

Det blir alltid avslag.

”Utanför förbundets kompetensområde”, skriver styrelsen i sitt svar denna gång.

Proletären FF har lagt en motion till, om förbud för utförsäljning av kommunala idrottsanläggningar. Styrelsen föreslår avslag. Privata alternativ behövs, särskilt i svåra tider.

Bengt Frejd reser sig upp och ser ut över ombuden.

– Jag har stått här så många år och tjatat om konstgräsplaner, det vet ni gubbar och tjejer. Och nu säger jag: vi behöver nya planer i förorterna! I Biskopsgården! Det är klart att det finns pengar från det offentliga för detta. Ni gör fel, ni fotbollsklubbar, om ni bifaller styrelsen!

Ordföranden i förbundet, Bert Andersson, ler lite obekvämt.

– Situationen är inte så svartvit, Bengt, säger han. Sverige är ju mellanmjölkens land.

Det hjälper inte. Vid omröstningen får Proletären FF:s förslag fler röster än styrelsens.

– Det vann vi! jublar Bengt Frejd.

Bredvid sitter hans dotter, Ingrid Frejd. Hon är 23 år och har en knapp med ”Bojkotta Israel!” på jackan. Hon är också aktiv i Proletärens FF, och nu är det hennes tur att resa sig. Det är dags för Israelmotionen.

– Vi kan inte bara vara tysta, säger hon.

När ordföranden frågar om motionen kan antas eller avslås hörs tydligt att de flesta inte vill bifalla Proletärens motion.

– Votering! ropar Bengt Frejd.

Då brister det för Göteborgs fotbollsförbunds ordförande Bert Andersson, där framme vid podiet.

– Fy fan Bengt, säger han och blänger.

När mötet är slut går Bert Andersson fram till Frejd och ber om ursäkt.

– Det var en groda som föll ur min mun där Bengt. Det var jävligt dumt sagt.

Bengt Frejd godtar ursäkten. Han säger att Bert Andersson är en typisk representant för svensk idrott.

– Det finns någon generell åsikt att idrottsrörelsen är någon sorts fredad zon. De tycker det är jävligt jobbigt när man kommer dragande med sånt här. Men idrotten påverkas också av Israels politik. Israel bombade en palestinsk fotbollsarena.

Bert Andersson skakar på huvudet.

– Jag kan för lite om Israel och Palestina. Vi kan inte sitta här på ett fotbollsmöte, och bena ut vad som är rätt och fel.

– Har du ingen tv, Bert?

– Jo. Och jag kan känna med hjärtat. Men i våra stadgar står att vi ska vara politiskt neutrala.

På Riksidrottsförbundets årsmöte 2001 – samma möte där Bengt Frejd fick Bengt Wallin-priset – stoppades han från att tala om Israel.

– De ville inte ta i frågan.

Efter årsmötet står Ingrid och Bengt Frejd i snön utanför Nya Ullevi. De pratar om Malmö. Flera bussar ska åka ner. Bengt Frejd ska hålla tal. Men de gillar inte att vissa handgripligen ska försöka stoppa matchen.

– Det ska vara fredligt. Inga våldsamheter.

Lördag 28 februari

Kungliga tennishallen, Stockholm

När Davis Cup-kaptenen Mats Wilander tränar med sin trupp i Stockholm är det få som känner igen spelarna. Simon Aspelin, Robert Lindstedt, Björn Rehnquist och Daniel Berta är inte precis de världsstjärnor som Sverige brukar ställa upp med i DC-sammanhang.

Israel, med stjärnan Andy Ram i spetsen, gäller som favoriter.

Men vem bryr sig?

Tennismatchen i Malmö nästa helg handlar långt mer om politik än om sport.

Häromdagen sade tenniskaptenen Mats Wilander till Sveriges Radio:

– I det här fallet måste man acceptera att det finns viktigare saker än tennis.

Klargörande med anledning av ett uttalande i reportaget: Sydsvenskan driver inte någon politisk linje på nyhetsplats och är alltså inte ”uttalat pro-israelisk”. Vad som publiceras avgörs utifrån journalistisk relevans och allmänintresse.