Graffitin i Malmö mår fint

Signaturen ”Dius” har målat graffiti i åtta år. Han säger att ingen annanstans i Sverige är förutsättningarna så goda för graffitimålare som i Malmö.

– Jag har varit i alla städer, men jag tycker bäst om Malmö, säger han.

”Dius” vill inte ställa upp med sitt riktiga namn i tidningen. Ända sedan hans bildlärare i grundskolan uppmuntrade hans tecknartalang genom att visa honom bilder på graffiti har hans intresse för den snabba, färgstarka konstarten varit starkt.

I åtta år har han nu satt sin signatur, eller tag, ”Dius” vid målningar på fasader runt om i Malmö.

– Jag skulle beskriva min stil som naiv. Snabba enkla former, inte så mycket kriffs-kraffs. Det ska synas och normala människor ska kunna läsa vad det står, säger han om sin sprejkonst.

Han berättar att attityden har hårdnat på senare år, att allmänheten blivit mindre tolerant mot graffiti. Men det beror inte på hårdare tag från myndigheternas sida, utan helt enkelt på att antalet graffitimålare blivit fler.

– Det kommer mer och mer nu. Scenen i Malmö var länge rätt död, med bara att fåtal som hållit det uppe. Men nu är det på väg tillbaka.

Varför tycker du att graffiti behövs?

– För att folk ska få uttrycka sig och för att skapa en trevligare miljö. Just Sverige verkar ha en ganska strikt modell där alla papperskorgar ska vara gröna och husfasaderna beigegrå. Graffitin behövs för att folk inte ska falla in i en vardaglig trans och bli hjärnlösa myror.

På två av p-huset Annas fyra väggar härskar färgen. Fasaderna är två av Sveriges äldsta lagliga graffitiväggar. Karl Valve gör en snabb rörelse med sprayburken. ”Mönsterås” är hans signatur.

– Det finns några få som jag, som bara målar lagligt. Men de kan du räkna på en hand, säger han.

När Sydsvenskan träffar Karl Valve är det ett tag sedan han målade graffiti. Hans kreativa energi går åt att göra abstrakta målningar på duk där motiven utgår från gamla vykortstexter, brev och fotografier. I påsk ställer han ut på Marsvinsholms slott.

– Malmös graffitimålare består av en liten grupp där alla känner alla. De flesta målar i fem år, sedan hittar de andra intressen, säger han och fortsätter:

– Det är många som målar olagligt. Men jag är mer intresserad av färg och stil. Andra har det som sport att tagga svåra ställen.

Hur mår graffitin i Malmö i dag?

– Det är en levande kultur. Jag tror att väggen här sprider en positiv bild av graffitin. I Stockholm ser jag mer olagligt klotter.