Ungdomsgänget styr Herrgården

Det är onsdag kväll i förra veckan, strax efter klockan 21, när vi springer mot lugna Kryddgården. Det är fjärde kvällen i rad Sydsvenskan är på plats och ser hur polisen inte åker in på Ramels väg så länge inte polisen anser det absolut nödvändigt.

Och då vågar de sig i regel bara fram till T-korsningen och gatstumpen in mot gårdarna. In på själva gårdarna går polisen inte utan att vara beredd på kravaller.

I fyra dagar har det sett likadant ut. Brinnande bildäck på vägen som gör det svårt för bilar att köra in. Containern, som sopbolaget har ställt dit istället för att bygga nya sopskjul, brinner varje dag. Rök från gummi och brinnande sopor har svept in husen närmast vägen.

Så länge ingen skyddar brandkåren är det ingen som släcker.

Tidigare under dagen är en av de stenkastande ungdomarna i Malmö tingsrätt. Han greps inte i Herrgården, utan vid Davis cup-protesterna den 7 mars.

Utanför salen sitter 18-åringens lillebror och fem sex kompisar. Åtminstone två är med i Black Cobra eller Black Scorpions.

– Vi får inget jobb. Man vill inte bara leva på 3 000 från socialen, säger en av dem när Sydsvenskan frågar om varför de är med i gänget.

Men om ni ska få pengar eller bilar så måste ni ju ta dem från någon som kanske jobbar.

– Ja, det med bilutpressningen var kanske inte rätt. Men om man säljer, det är inte någon som blir tvingad att köpa. Det är ett eget val. Det är ingen som lägger det i munnen på någon.

Uniformsklädde Andy Roberts kommer ut från rättegångssalen. Där har han vittnat om hur gatstenar slungades mot bilen han satt i tills han till slut gick ur, drog sitt vapen och riktade mot stenkastarna.

Han arbetar som yttre befäl i Malmö och ger ofta ett lugnt intryck. Med ett litet leende börjar han prata med ungdomarna. Lite om vad de gör här utanför rättegångsssalen och vilka av dem som han har träffat ute på gatorna tidigare.

– När ska ni sluta kasta sten på oss?

Istället för svar får han en blixtsnabb motfråga:

– När ska ni sluta kalla oss apjävlar?

– Men du kan inte dra alla poliser över en kam på grund av tre personers dåliga omdöme, säger Andy Roberts.

– Du drar ju oss över en kam och säger att vi kastar sten.

– Jag har inte sagt att ni kastar sten, jag sa ”när ska det slutas kastas sten på polisen?”

I kvällsmörkret står schäferhunden på bakbenen mot dem som närmar sig den brinnande containern eller Minilivs där bakom.

Ungdomar i smågrupper om två tre blandas med vuxna, kvinnor och män. Folk småpratar med varandra när de förstår att de inte kan passera genom T-korsningen för att komma ut från Herrgården.

I en hög mitt på vägen brinner några bildäck.

– Jag har ju sagt att ni inte får gå här, säger poliskvinnan skarpt samtidigt som hon sliter i kopplet för att inte den skällande hunden ska gå till attack.

En knapp timme tidigare, klockan 20.20 har polisen fått larm om bråk på Herrgården och något som uppfattas som skottlossning. Det var flera som larmade och polisen bedömde därför att det kunde vara riktigt, inte bara ett sätt att lura in polisen på gårdarna.

När de så kom för att kontrollera så att ingen låg skjuten attackerades poliserna med stenar. Kort senare brann det återigen i området.

– Det är en arbetsdag, konstaterar kvällens yttre befäl Charlotte Svensson efter att hon berättat om vad som hänt.

Ungdomarna har nu tillfälligt skingrats. Polisen har ropat i högtalar att alla som inte lyder och går hem kan omhändertas enligt polislagens 13:e paragraf.

– Du stannar inte här ensam va, Lotta, säger en polisman innan de kör ut sina fordon från Ramels väg igen.

Fyra ungdomar kommer ut från gårdarna. Undrar vilka det är som är kvar så här långt in på Herrgården.

– Är du civilare?

– Nä, Sydsvenskan.

Ingen är ovänlig och vi börjar prata om stenkastning och polisen.

– Jag får inget jobb, därför kastar jag sten. Jag har sökt jobb i tre år, men du vet hur det är ”Var kommer du ifrån? Rosengård. Jaha, kul att du kom hit. Hej då.”

Fler ungdomar ansluter och deras svar är som hämtade ur senaste årets tidningsartiklar.

Inget att göra. Ingenstans att vara. Hemma finns kackerlackor så där går inte att vara. Polisen trakasserar oss.

– Jag vill sänka en snut, säger en av dem.

Flera skrattar och följdfrågorna är det ingen som bryr sig om.

Fler och fler ansluter och det blir stimmigare på platsen. Deras frågor är först desamma:

– Vilka är de här? Är de civilare?

Det är svårt att uppskatta åldern i mörkret, men de flesta ser ut att vara 16–17 år. Några över 20.

En äldre agerar som ledare och kliver bestämt fram.

– Har du leg, kräver han.

– Visst, vad heter du?

– Har du leg?

Han lyser med mobilen på presskorten. Och säger att han vill föra fram en sak:

– De är inga barn som kastar sten. Ingen är under sjutton.

Flera tar i hand, får våra visitkort och vill snacka. Om polisen. Medierna. Samhället.

Andra är skeptiska.

– Prata inte med dem. De är inte med oss, ropar någon från gruppen.

En av oss går undan för att ringa ett samtal. Vänder ryggen åt gänget – och får en sten i huvudet. Huden håller, stenen orsakar ingen bula, men vi bestämmer oss för att lämna området.

När vi tagit några steg ut på Ramels väg, i riktning mot Amiralsgatan, är det fler som beväpnar sig. Vi springer och en sten missar oss precis. Minst en flaska slår ner tätt framför oss.

Vid midnatt kvällen efter håller vi oss på den trygga sidan av Amiralsgatan. Vid Preemmacken, där polisen står och bara iakttar. Ungdomsgänget på Ramels väg är högljutt. Enstaka fyrverkerier far genom brandröken från containern.

Två poliser står lutade mot ett träd. De har fri sikt till Ramels väg och kan se hur ungdomarna stjäl först ett släp från Shellmacken. Sen ett till. Befälet står en bit bakom dem.

Kapellen i glasfiber brinner med stora lågor. När resterna glöder slår någon i gänget ner en fotograf som kommit för nära och stjäl hans kamera.

En ung man öser ut sin ilska på en polisman vid Preemmacken. Varför gör ni inget åt situationen?

– Jag ska flytta från Sverige på grund av det här!

– Fattar ni? Det är krig i mitt hemland, men jag åker hellre dit och dör, säger han till polismannen.

Polismannen tittar bort mot ungdomarna på andra sidan vägen och svarar:

– Då kan du ta de där med dig.