"Utvisa de familjer vars barn kastar sten"

Ali suckar och pekar mot parkeringsplatsen på Ramels väg där räddningstjänsten fick släcka två bilbräder natten till fredagen. Men på eftermiddagen syns där bara några killar som mekar med en bil, andra hänger i solen. Det är en loj och varm första maj.

Ali är trött på att det ständigt brinner och att hans astmasjuka barn måste andas in röken. Han vill gärna berätta om hur han och hans grannar ser på problemen i området.

Han leder oss in bland höghusen, hem till en vän. Saft, kaffe och cigaretter dukas fram. Fem heltidsarbetande fäder tar plats i rummet.

Snart är samtalet i full gång. Om Herrgården, polisen, stenkastande ungdomar, skolan, ansvar, kultur, uppfostran … De gestikulerar genom cigarettröken och avbryter varandra. Samtliga har bott på eller nära Herrgården i flera år och har sett hur det bara blir värre och värre.

De är självkritiska och tycker att de själva kan och bör göra mer.

– Jag jobbar tolv timmar om dagen, men jag vill gärna hjälpa polisen och brandkåren. Inte som spion, men jag kan vara ute om det behövs, säger Ismael.

Samtidigt är de rädda för att stenkastarna kanske hämnas på deras barn och bilar. Därför vill ingen av dem ha sitt riktiga namn eller bild i tidningen.

– Jag hatar det här området, säger flerbarnsmamman Reem medan hon bjuder på en nybakad chokladkaka med färgglatt strössel.

Vi träffar henne och några andra kvinnor i väninnan Nesrins kök i en annan lägenhet. Några av dem är döttrar och fruar till männen.

Nesrin har precis tagit ut auberginerna ur ugnen för att göra röran moutabal. Hon visar upp den finhackade persiljan som snart ska bli salladen tabouleh.

Reem tycker om Sverige, men vill hellre att barnen växer upp i den arabiska miljonstad, som hon lämnade för sju år sedan.

– Kanske träffar de kompisar som inte är bra, kanske börjar de ta knark eller bränner saker.

Familjen bor omkring hundra meter från den del av Ramels väg som ofta är huvudskådeplats för de anlagda bränderna.

Hennes äldsta dotter, elvaåriga Rana, går och lägger sig mellan klockan 21 och 22 men väcks ofta av oroligheterna.

– Då tänker jag på att jag vill flytta härifrån, säger dottern.

Två av männen berättar hur de har försökt att stoppa ungdomarna från att elda. Men de blev själva attackerade och fick stenar på sig.

Hur har det blivit så här? Hur kan några tiotals killar ta över ett bostadsområde?

Trångboddhet, dåliga lägenheter, fattigdom, arbetslöshet, traumatiska upplevelser …

De skakar på huvudet. Någon skrattar som om det vore alldeles för enkla förklaringar.

– De flesta av oss bor trångt och har kommit från oroliga länder, säger Ismael och drar upp byxbenet för att visa sina krigsärr.

Till slut enas de om att dålig uppfostran kan ligga bakom. De skyller också på det ”slappa svenska systemet”, som de tycker lär barn att springa till socialen så fort mamma och pappa höjer rösten.

Alla vet vilka det är som kastar sten, säger männen. Polisen vet det också, det är männen övertygade om. Förmodligen vet barnens föräldrar också. Men vissa väljer helt enkelt att inte låtsas om det.

Det är enklare att sitta och titta på tv än att ta hand om sina barn, säger en av männen bittert.

– Jag vet en man, pappa till en stenkastare, som är rädd för att sonen ska döda honom. Tänk dig, rädd för sitt eget barn, säger Ahmed.

Vad skulle du göra om din son bråkade på nätterna?

– Jag skulle gå till polisen. Skulle inte det fungera skickar jag honom till hemlandet, svarar Ahmed direkt.

De flesta vi pratar med kräver skärpta lagar och rejäla straff.

– Utvisa familjer vars barn kastar sten. Det räcker med en familj och du ska se att de andra genast slutar, säger Ali med pekfingret i luften.

Ni låter hårdare än 
Sverigedemokraterna.

– Jag är ingen rasist, men det går inte att blunda för verkligheten, säger Hussein.

Nesrins tjugoåriga dotter Sara, som nyss gjort oss sällskap i köket efter att ha sett klart en amerikansk dramakomedi på datorn, tror inte på hårdare tag. Hon vill bryta den segregerade bostadssituationen.

– Man ska inte låta fler invandrare bosätta sig här. De borde flytta till ett annat område så att de kan integrera sig.

Hon tror inte heller på Moderaternas och Sverigedemokraternas förslag på utegångsförbud för Herrgårdens ungdomar under 18 år efter klockan 21 på kvällarna. Tonårskillarna skulle bara bli mer förbannade, tolka det som ett rasistiskt utspel och trotsa förbudet:

– Då blir det bara värre, säger Sara.

I ett skolarbete undersöker hon invånarnas och mediernas bild av stadsdelen. Hon är orolig för att Rosengårds rykte förvärras. Och att det blir ännu svårare för dem som bor i stadsdelen att komma in i övriga samhället.

Hennes lillasyster går i nian på Rosengårdsskolan och känner en del av killarna som deltar i bråken.

Killarna säger till henne att de vill hämnas på polisen som kallade dem ”apejävlar”.

De vill också ha lite kul och har inget bättre för sig. Hon får själv inte vara ute sent på kvällarna för sin mamma.

På frågan om hon inte vill hänga på killarna, svarar hon förundrat:

– Jag har ett liv. Vad skulle jag göra med dem?