Fick skivkontrakt och fru i Second Life

Bara Jonson kliver upp på scenen med en yvig kalufs och gitarren redo. Efter ett ”Hör ni mig?” som möts av ett ”Yeeha!” från publiken så kör han igång. Hans fru står bland åskådarna. Bara Jonson öppnar med låten ”Far ’n’ Away” som handlar om de två världarna, om dubbellivet.

För egentligen står han inte på scenen. Han sitter med en kaffekopp i sitt kök i lägenheten på Limhamn med gitarren i knäet. Han heter inte ens Bara Jonson, utan Jonas Tancred. Och den verkliga publiken består av 12-åriga chihuahuan Tova.

Spelningen sändes live på invigningen av Malmö stads invigningsfest av ”Second Malmö” i veckan. Kommunens intåg i den virtuella världen möttes av ett hånskratt på bloggar över hela landet. Kommentarerna haglade om att Second Life har spelat ut sin roll.

Jonas Tancred håller inte med.

Det senaste året har han haft mer än 300 spelningar i sitt kök. Den uppskattning han fått på hemmaplan – i form av grannar som ibland knackat på och bett om att få komma in – kan inte mäta sig med den popularitet han nått i Second Life. Där är Bara Jonson en erkänd musiker. Efter en spelning förra våren klev en man i mohikan fram och erbjöd honom skivkontrakt.

Jonas Tancred tillbringar runt fem timmar om dagen i den virtuella världen. Men både hans verkliga och det virtuella livet glider in i varandra.

Det är både skivkontraktet och ringen han bär runt fingret ett tecken på. En ring med texten Dad.

Det började strax före jul 2007. Jonas Tancred var trött på livet som rekryteringskonsult. Firman hade gått omkull. Han hade jobbat 70 timmar i veckan de senaste sex åren och var slutkörd. Och uttråkad. I en värld där alla jämnåriga stadgat sig, köpt villa och skaffat barn, sökte han något annat. Då fick han höra om 3D-världen Second Life.
– Först var jag helt vilsen. Det är ju inte som ett spel där man vet hur man ska göra. Men sen såg jag möjligheterna.

I stället är det en värld full av ”avatarer” – virtuella avbilder av de människor som är uppkopplade. Alla kan designa sitt eget utseende med hjälp av Linden dollar. Jonas Tancred köpte snabbt en akustisk gitarr av en schweizisk tillverkare för motsvarande 50 kronor och så lite snyggare frisyr med busiga lockar som inte är helt statiska utan som vajar när Bara Jonson går.
– Jag ser betydligt bättre ut i Second life än i verkligheten. Mitt utseende där är lite mer som jag känner att jag är, säger han och skrattar.

Han snubblade på en svensk musiker, gick på en provspelning och fick en spelning på det virtuella konsertstället ”Stage club” samma kväll. Hans cover av Ronan Keatings ”When You Say Nothing at all” möttes av applåder. Han fick mersmak.

Jonas Tancred tänkte på hårdrocksbandet han bildat på 80-talet, på de många trubaduraftnar han haft i Göteborg. På hur han hade saknat musiken.

En dag i januari, efter en spelning på den egensnickrade virtuella baren ”Bara bar”, kliver en kvinna fram och ger honom ärlig kritik. Kvinnan, med användarnamnet Nickel Borelly, blir så småningom hans manager.

Första gången Bara Jonson friade i Second Life sa hon nej. Men andra gången när han föll ner på knä, bredvid en liten röd stuga med vita knutar, föll hon för honom också. Det blev ett ja och ett bröllop. Bara Jonson bar kilt och strumpor med knätofsar när han lovade Nickel evig kärlek inför ett hundratal virtuella gäster den 28 juli förra året. Bröllopsvideon ligger ute på Youtube.
– Jag satt ensam hemma i köket. Och visst var det en känslosam tillställning. Men man försöker ju ha ena foten i verkligheten.

Med fjärilar i magen satte sig Jonas Tancred på ett flyg till New York två månader senare för att spela in sin första platta på Hondomesa Records. Och för att få träffa personen bakom Nickel Borelly – 29-åriga mellanchefen Elisabeth Hayes.
– Vi träffades utanför hennes jobb. Och ja, vi kysstes. Vi kände varandra väl redan. Det enda vi inte visste var hur vi såg ut i verkligheten.

Gitarrfodralet står i hallen på Sveagatan på Limhamn. Lägenheten är tom sånär som på en saftkanna på diskbänken.

Jonas Tancred är precis hemkommen efter tre månader i USA. Han är uppfylld av livet. Debutskivan är på väg ut på marknaden. Och i juli väntar han sitt första barn. In real life.

Hans 80-åriga mamma Maj-Lis Tancred kliver in för att lämna över nyrastade Tova. Hon glädjer sig över att snart bli farmor och brukar besöka Second Life med sin avatar ”Malla Haystack” för att se sonen spela.
– Det är väl trevligt att folk från hela jordklotet kan mötas. Och jag hade aldrig haft möjlighet att se hans konserter så ofta annars.

Bara och Nickel umgås fortfarande i Second Life.
– Speciellt nu när jag är tillbaks i Sverige. Jag har min bar att sköta och hon tillverkar virtuella kläder. Men Jonas Tancred drömmer om att bo ett par år i New York för att sedan flytta hem med familjen till Sverige. Närmast väntar en semester för att kunna vara med vid förlossningen.
– En del kanske tycker att jag är en tönt som spenderar fem timmar om dagen i Second Life. Men det har betytt allt för mig. Dessutom har jag blivit en känd musiker internationellt och kan hålla tio till femton konserter i veckan.

På frågan om vem han gillar bäst – Bara eller Jonas – svarar han:
– Jonas Tancred är det namn jag fick. Bara Jonson är det namn jag valde. Jonas gör det jag måste, som att driva en rekryteringsfirma, gå i slips och vara businessman. Bara gör det jag vill.