På schemat: Rasismens grymmaste uttryck

Se Åsa Sjöströms bildspel

– Det är riktigt fint väder idag.

Jimmy Cay tittar ut genom bussfönstret på den nyutspruckna gröns-kan.

Snart kommer han att stå framför en glasmonter fylld med människohår.

Klass 9 A från Sorgenfriskolan i Malmö har nyss anlänt till Auschwitz. Här dödade nazisterna över en miljon judar och hundra tusen andra. Denna historiska minnesplats är idag Polens största turistmål med över en miljon besökare om året.

Klockan är halv tolv. Solen flödar, det är över tjugo grader. Turistbussar står i rader. Parkeringen vimlar av människor med solglasögon. På toaletten står någon och sminkar ögonen.

Vid porten till lägret tar eleverna fram sina kameror. De vill fotografera och filma skylten med texten ”Arbeit macht frei”, Arbete ger frihet. En bit bort står tolken och den polsktalande guiden. Tolken ropar otåligt:
– Hallå, kan ni titta hitåt!

Guiden vill berätta om orkestern som brukade spela marscher vid entrén. Det är trångt och stimmigt. Många guidade grupper ska få plats, det är inte läge att dröja sig kvar och täppa till flödet.

Auschwitz är det tyska namnet på den polska staden Oswiecim. När tyskarna ockuperat Polen byggde de ett fyrtiotal arbets- och utrotningsläger kring staden. Auschwitz I där guideturen börjar är det äldsta lägret.

Marken dammar. Vi går längs rader med tvåvåningshus i tegel. Block, kal-las husen. I varje block bodde tusen fångar. En vanlig livslängd i lägret, får vi veta, var mellan en och två månader. Numera är blocken inredda som museum med montrar, bilder och kartor.
– Vad är det här?

Jimmy Cay stelnar till framför en glasmonter packad med slingor, tufsar och flätor.

Klassläraren Annika Orsvall bekräftar.
– Det är riktigt hår.

Två ton hår är det i montrarna. Detta är en del av totalt sju ton människohår som hittades efter krigsslutet packat i säckar. I hårstråna fanns spår av giftgasen Zyklon B. Av håret tillverkade nazisterna tyg, berättar guiden. Det ligger ett tygstycke i en monter.
– Ett tyg. Av människohår, säger läraren Hans Berg.

Sorgenfriskolan ligger på Mariagatan, granne med låghusen kring Mäster Eriks plan. Skolan har 400 elever från förskoleklass till nian. Skolbarnen kommer från de närmaste kvarteren, från Möllevången, från Sofielund och även från Rosengård, Centrum och Fosie. Blandningen är skolans styrka, säger rektorn Nils Daag:
– Vi har barn till analfabeter och barn till akademiker. Här träffas man och lär känna varandra utifrån hur man är.

Den snart hundra år gamla skolbyggnaden återinvigdes efter en renovering 1998. De första niorna efter återinvigningen fick åka till Auschwitz på vårterminen. Sedan dess har alla nior som fått lov av sina föräldrar rest till Auschwitz eller andra arbets- och utrotningsläger. Resan är en del av ett arbete mot främlingsfientlighet och rasism som eleverna jobbar med under hela vintern och våren.

De senaste veckorna har 9A fördjupat sig i andra världskriget. Ella Svahn och Linnea Magnusson Pivén har undersökt nazisternas rasistiska teorier genom att IQ-testa sig själva och sina vänner och mäta skallar. Nazisterna gjorde skillnad mellan långskallar och kortskallar – de ansåg att långskallar var överlägsna.

Nadine Jarlhov har letat fakta på Google och Wikipedia om hur nazistledaren Adolf Hitler kom till makten. Hon har fnissat åt bilder på Hitlers pompösa kroppsspråk. Anton Ranestam har undersökt antisemitism i dagens Malmö.

Fredagen före resan satt eleverna knäpptysta under en och en halv timme och lyssnade till den judiske Malmöbon Stefan Zablocki. Han tillhör den lilla minoritet som klarade sig levande från Auschwitz-Birkenau.

Klass 9A får höra många siffror i Auschwitz: 5–6 kilo Zyklon B dödade 1 000 människor. 2 000 döda kroppar rymdes i en ugn. 230 000 barn dog. 25 kilo vägde en vuxen kvinna vid befrielsen.

De får se dödsblocket där fångar blev bestraffade i celler i källaren. Utanför finns en vägg med kulhål efter avrättningar. Marken är täckt av blommor. Ella Svahn sätter sig på huk och tar fram ett ljus och en ask tändstickor ur väskan.
– Vill ni ta ett gruppfoto? frågar tolken.

Det vill ingen.

Har Sorgenfriskolan problem med främlingsfientlighet?
– Inte värre än någon annan skola, säger rektorn Nils Daag.

Han upplever att hela Malmö blir allt mer segregerat. Han säger att det ”byggs in en främlingsfientlighet mellan ungdomarna i stan”.
– När jag pratar med ungdomarna är det ofta att man sätter etiketter på varandra. Så gör ungdomar i alla delar av staden. Beroende på var man bor och vad man har för ursprung så delas man upp.

Klass 9A har lämnat Auschwitz I och åkt vidare med buss några kilometer till lägret Auschwitz-Birkenau. Detta läger blev nazisternas cent-rum för utrotning av judar år 1942. Hit drog tyskarna järnvägsräls ända fram till gaskamrarna. Lägret breder ut sig drygt en och en halv kilometer på djupet och bredden. När det var som värst, år 1944, anlände fyra tåg om dagen lastade med totalt 3 500 människor.

Vid avlastningsrampen gjorde nazisterna ett urval. De som såg starkast ut skickades till arbetsläger där många gick under av svält, köld, misshandel och ansträngning. De allra flesta dödades direkt i gaskamrarna. Sjuka, gamla, gravida kvinnor och barn var de första som sorterades bort. Kapaciteten var enorm – det fanns fyra gaskammare med plats för 2 500 människor i varje. Men inflödet var ännu större. Nakna människor köade utomhus i väntan på att mördas.

Överlevaren Stefan Zablocki har berättat om sin ankomst till lägret. Han reste i en godsvagn packad med folk.
– Ryktet om Auschwitz hade spridit sig. Jag hörde de vuxna säga: ”Nu är det slut med oss, nu har vi kommit till Auschwitz” Jag var nyss fyllda 14 år och tänkte: Nu ska jag dö. Jag blev avundsjuk på de vuxna som hade hunnit leva. Men vi skickades inte till gaskamrarna. Vi fick klä av oss nakna. Huvudet rakades. Vi fick våra nya kläder: blåvita pyjamasar. Så fick vi vårt nya namn tatuerat på handen. Sen var jag inte längre Stefan. Jag var ett nummer.

Gräset är grönt, himlen är blå, björkarna susar. Att det kan vara så fint, säger någon, på en så hemsk plats. Av gaskamrarna och krematorierna finns bara ruiner kvar. När tyskarna insåg att de höll på att förlora kriget försökte de förstöra så mycket som möjligt.

Stefan Zablocki har berättat:
– Vi såg eld komma ur skorstenarna. Så spreds en kväljande lukt av bittra mandlar från gasen. Och så en stank av bränt hår och bränt kött från människor.

Han har berättat att han tvingades se på när tre vakter slog en man till döds med käppar. Han har berättat hur hela hans läger tvingades stå i givakt i fem timmar som straff när tre fångar hade rymt.
– Ramlade man så var man svag – då sköts man. Till slut minns jag att jag bad: ”Gode gud, låt vakterna ta dom!” För jag orkade inte längre stå.

Här trängdes människor ihop i baracker av tegel eller i häststall som flyttats hit från Tyskland. I varje stall, som var byggt för 52 hästar, sov 700 människor.
– Så jävla hemskt, säger Nadine Jarlhov.
– Nu förstår man verkligen hur det var.

Hon vänder sig till läraren Hans Berg och frågar.
– Vem ritade upp allt detta?
– Det var Eichmann som fick uppdraget att organisera. Vem som ritade själva lägret vet jag inte, svarar Hans Berg.

Annika Orsvall förklarar för någon som undrar att Auschwitz är en stad och Birkenau ett område:
– Som Malmö-Höja.

På väg mot den så kallade saunan där människorna som valts ut till arbete tvingades klä av sig nakna och duscha småpratar läraren Lena Larsson med Nadine Jarlhov.
– Vad ska du göra i sommar?
– Vet inte. Kanske hälsa på min pappa.
– Var bor han?
– I Libanon. Det är fortfarande osäkert där nere.

Nadine Jarlhov har bott i Malmö hela sitt liv. På Sorgenfriskolan har hon gått sedan förskolan. Senaste gången hon hälsade på sin pappa var sommaren 2006, just när Israel attackerade Libanon i kriget mot Hizbollah.
– Vi kom med sista flyget hem innan de började bomba.

Under besöket i Auschwitz ställer Nadine Jarlhov många frågor. Hon tycker att undervisningen om Förintelsen är viktig. Alla borde få åka till Auschwitz, säger hon.

Men när hon hade kommit hem från Libanon var det ingen i skolan som talade om den konflikten.
– Det är precis som att det inte är så viktigt.

Efter andra världskriget och Förintelsen erkände FN staten Israel som judarnas land. Idag, ett drygt halvsekel senare, är det vanligt att kritiker jämför Israelregimen med nazisterna. Vid demonstrationer kan man se plakat där det sätts likhetstecken mellan davidsstjärnan och hakkorset.

Den gångna vintern har präglats av Israels krig i Gaza. I januari sa Ingalill Bjartén, vid den tiden vice ordförande för de skånska S-kvinnorna, att Israel gör ”exakt samma sak som nazisterna”.

Många Malmöbor har rötter i Mellanöstern. Mellanösternkonflikter blir alltid påtagliga i Malmö. Många judar i Malmö känner sig otrygga i stan. I januari avbröt polisen en proisraelisk demonstration när motdemonstranter kastade ägg och flaskor.

Ella Svahn i klass 9A på Sorgenfriskolan har judiska släktingar. Hennes mamma deltog i Israeldemonstrationen.
– Hon berättade att folk var helt galna och skrek ”döda judarna” och kastade ägg och glasflaskor.

För några år sedan, berättar rektorn Nils Daag, hände det att föräldrar med rötter i Mellanöstern inte ville att deras barn skulle åka med till Auschwitz.
– Det var föräldrar som ifrågasatte det här. Det handlade mycket om Palestinakonflikten som fanns i botten. De sa inte det först, men det kröp fram. Vi fick prata med dem. Och sen har det alltid gått bra. Den här gången har det inte varit något.

Historikern Mikael Tossavainen har undersökt antisemitism bland araber och muslimer. Han har intervjuat skolpersonal på invandrartäta skolor i Stockholm, Göteborg och Malmö. De berättar om ett ”ohöljt judehat bland vissa arabiska och muslimska elever, som kan ta sig uttryck i vägran att studera judendomen, beundran inför Hitler, eller förnekande av Förintelsen”. Detta skriver Tossavainen i sin rapport ”Det förträngda hatet” som kom 2003.

Läraren Annika Orsvall säger att hon aldrig har märkt något större motstånd från eleverna på Sorgenfriskolan.
– Det var nog lite tuffare för sex år sedan när vi började med det här arbetet. Då fanns det mer fördomar och rasistiska tankar. Man märkte att eleverna var mer skeptiska. Idag är tonen betydligt öppnare.

Känner eleverna att Auschwitz-besöket har någon koppling till deras vardag i Malmö? Linnea Magnusson Pivén i 9A:
– Definitivt. Det finns ju massa rasism i Malmö. Inte i min familj, men runt omkring mig. Kompisar och kompisars föräldrar som är emot vissa typer av folk. Sedan tycker jag att andra världskriget nästan har blivit som ett eget ämne i skolan. Man borde uppmärksamma andra grejer också. Min pojkvän är från Bosnien – vi får inte lära oss något om Balkankriget.

Efter en lång dag i Auschwitz är klass 9A tillbaka på hotellet i Krakow i ett konferensrum. Klockan är nio på kvällen.
– Detta är som en vanlig lektion. Av med mössan, Leo, säger läraren Annika Orsvall.

Eleverna får tala om sina tankar och känslor.

Jimmy Cay:
– Det var hemskt som de bodde i Birkenau. Nästan som utomhus.

Jennifer Stoianoff:
– Det var verkligen synd om de små barnen.

Ella Svahn:
– Det var faktiskt värst att se alla bilder som de hade tagit på fångarna. Det var också hemskt att se bilderna som fångarna hade haft med sig. Bilder där man såg deras lyckliga stunder.

Vincent Daly:
– Det är läskigt när man läser i tidningarna om Sverigedemokraterna hit och dit. De säger att de inte är några rasister, sedan sjunger de vit makt-musik. Jag blir så förbannad.

Anton Ranestam:
– Det finns ju antisemitism i Malmö nuförtiden. Går du på en skola där de flesta är araber kan du inte säga att du är jude.

Jennifer:
– Det behöver inte vara en skola där de flesta är araber. Jag vet en judisk tjej som har det jättesvårt. Hon vågar inte ha på sig sitt halsband med davidsstjärnan.

Ella:
– Jag ska göra allt jag kan för att det inte ska hända igen. Man ska inte döma folk! Man måste vara uppmärksam på vad som händer i världen.

Anton:
– Det har ju hänt igen. I Rwanda, till exempel.

Nu är femtonåringarna trötta. Men den långa skoldagen är inte över än. Först vill lärarna veta: Har eleverna frågor om dagens upplevelser?

Nadine Jarlhov funderar högt, inte riktat till någon, utan mer för sig själv:
– Jag fattar fortfarande inte vad han hade emot judarna, Hitler.