Lek och allvar när polisen kom igen

16.40–17.25
Containern vid infarten till Ramels väg brinner inte längre. Polisen har inte fått stenar kastade mot sig på flera veckor. Men det är ett bräckligt lugn i området kring Ramels väg.

Torsdagens kvällslag – sexton polismän – hinner inte mer än ut ur sina sju patrullbilar de parkerar på Shellmacken innan situationen skärps.

Polisen går fram för att kolla två killar, 20 och 21 år, som blir aggressiva mot en okänd fotograf. Killarna är rädda för att kunna identifieras i någon tidning.
– Du äger inte ditt ansikte. Jag fotar vem jag vill, säger mannen och tar några ytterligare bilder.

Den ene killen lyckas ringa ett kort samtal. Högst en minut senare har ett 25-tal killar slutit upp på andra sidan macken.
– Känner du dig trygg nu? Ta hans regnummer, ropar den gripne till sina kompisar.

Några ur gänget gör ett försök till utfall mot mannen, men polismän går emellan.

En ur gänget, en medlem i Black Cobra, cyklar fram till sina två vänner som nu är på väg till polishuset för att lämna urinprov.
– Jag lovar. Hade inte poliserna varit här ... Vi hade tagit hand om honom.

När situationen lugnats sätter en Shellanställd upp staket runt släpen som brukar sättas i brand. Samtidigt dyker två nya män upp på macken. Den ene är efterlyst.
– Ta kontroll på den store mannen. Han i vit tröja, beordrar platschefen Skender Lapovski.

På några minuter får tre patruller lämna kommenderingen för att köra in med misstänkta.

17.30–18.00
Ungefär halva polisstyrkan arbetar egentligen i Bjuv och Helsingborg, Lund och Trelleborg. Flera hade aldrig varit i Rosengård innan kommenderingen började den 7 maj. Då sades att Malmöpoliserna, med lokalkännedom, skulle patrullera Herrgården medan poliserna ut-ifrån skulle stötta i övriga Malmö. Den beräkningen höll inte.

Nu får Malmöpoliserna orientera sina kollegor. En stadsvandring där sevärdheterna är Minilivs vid ingången till Herrgården, en fontän utan vatten, fem containrar framför källarmoskén som stängdes i december, den fräschare katolska kyrkan.
– Det här är Ramels höga, säger en Malmöpolis och syftar på husnumren längst söderut på gatan.

Joel, som arbetar i Bjuv, har varit här två pass tidigare.
– Vi är vana vid tjuvar och missbrukare. Här är det lite annorlunda. Folk samlas väldigt snabbt. I Bjuv känner jag problemen, och jag vet vad jag bygger min magkänsla på. Här kan jag inte ha någon magkänsla.

– Men det är inte så kaotiskt som den bild man får genom medier. När jag har varit här har det varit trevligt. Jag tycker om att prata med folk.

De fyra poliserna viker tillbaka norrut längs en gångstig mellan husen. På en träkant sitter tre killar. Två är en ordentlig bit över tjugo. Kvällens första diskussion om det ständiga ämnet – polishat och våldsverkarna – tar vid. En av dem är med säkerhet medlem i Black Cobra. Två har nyligen flyttat från Danmark och har erfarenhet av gängkriget där.
– Polisen i Sverige är korrupt.

Linus, som liksom Joel jobbar i Bjuv, sitter intill den danske mannen.
– Du kan inte bara säga så att polisen är korrupt. Då får du förklara dig.

Intill står några barn i förskoleåldern och skrattar åt en äldre polis som spexar.

Killen på träkanten trycker sin vänstra knytnäve i sin andra handflata. Han vill illustrera för polismannen Linus.
– I Danmark är poliserna hårda när de ska vara hårda. Men här i Sverige är polisen hård när de inte behöver.

– Helt allvarligt, säger polismannen Linus. Jag känner inte igen det från någon av mina kollegor.

18.15–19.15
Vid Minilivs har de misstänkt drogpåverkade killarna från Shellmacken kommit tillbaka. Den här gången tog besöket på polisstationen mindre än en halvtimme – flera killar klagar annars ofta på att de hålls kvar orimligt länge.

Två andra, Hero och Mosti, har stoppats på samma moped. Ett tiotal andra unga killar står runt omkring och snackar med poliserna.

Det är kanske inte de som är polisens största problem. Men de tillbringar mesta delen av sin fritid kring Minilivs och den brunna containern – området var-ifrån polisattackerna brukar komma. Och utan personkännedom är det inte lätt att skilja våldsverkare från vanliga ungdomar utan annan fritidssysselsättning än att hänga.

Rukaia Jabar bor i samma hus som butiken. För några veckor sedan sveptes huset in i brandrök varje kväll.
– Jag ser allt som händer. Jag var mycket rädd.

– De ville bränna min lägenhet också. Någon slängde cigarettfimpar i vårt brevinkast.

Hon skulle ändå inte ringa polisen om något hände, säger hon.
– Jag vill inte ha problem. Jag är rädd för dem som bråkar.

– Nu när polisen är här är det bättre, men jag ska ändå flytta. Till Bennets väg.

Lika positiva till polisens närvaro är sex uppsluppna hemmafruar en gård längre in. De dricker termoskaffe tillsammans kring ett bord och håller koll på det dryga dussinet småflickor som yr runt dem.

Rädslan för bråk och bränder har avtagit något. Souad Kahlil tycker, som så många andra vuxna i Herrgården, att polisen har varit för passiv.

20.00–20.45
Regnet öser ner och poliserna passar på att ta matpaus. Skender Lapovski träffar några av killarna från Minilivs när han köper kebab vid Rosengård centrum. Lite senare köper Lundapoliserna Martin Herou och Lisa Myrbäck glass inne på Shellmacken.

I ösregnet fotpatrullerar bara två poliser åt gången – resten kör istället bil Ramels väg fram och tillbaka. Gör en avstickare in på någon cykelväg och konstaterar att det är helt lugnt i området.

22.20-00.20
Regnet tunnas ut och Andreas Wulf, som egentligen arbetar i södra Malmö och Trelleborg, tar vänster ut från macken, mot de höga numren på Ramels väg. Han och kollegan stoppar en mopedist och kollar att det inte är en klass 1-moped.
– Ha det bra, hälsar mopedkillen när poliserna lämnar honom.

In i själva bostadsområdet igen, men det är knappt några människor ute. Från en källare hörs en samling äldre mäns böner och Andreas går tillbaka mot Minilivs.

Där är polisen Pierre från nordvästra Skåne och Maria från närpolisen i Malmö city återigen upptagna med killgänget. Samma ungdomar som tidigare ikväll.

Snart ansluter även de killar som polisen kontrollerade på Shellmacken.

Det blir en lång diskussion. Om polisens beteende, ungdomarnas attacker. Gängkriminalitet och trångboddhet. Vad som saknas i Rosengård: sysselsättning, kaféer, samlingslokaler, fotbollsplaner. Jobb. Pengar.

Tjejer? Poliserna har knappt träffat en enda tonårstjej under sin kväll i Herrgården.
– De får inte vara ute för sina föräldrar, säger Samih Derbas.

När klockan närmar sig midnatt kommer allt äldre killar fram. Flera ingick i det gäng som Sydvenskan träffade för några veckor sedan, då Herrgården var tomt på poliser. Black Cobra-medlemmen från Shellmacken, han på cykeln, vill gärna prata. Både med polisen och reportrar.

Han tycker att folk borde se det positiva med gäng som Black Cobra. De gör tillvaron för ungdomar meningsfull och räddar dem från tungt missbruk.
– Man måste vara vaken när man är med i Black Cobra, säger han.
– Om någon attackerar en måste man kunna skjuta tillbaka.

Polismännen lyssnar och ställer motfrågor. Om och om igen, tills klockan blir midnatt och arbetstiden tar slut.

Killgänget rör sig ut mot Ramels väg. Ställer sig istället vid containern.

En ny omgång poliser ska ta över ordningshållningen.

Flera polismän vill inte ha sina efternamn i Sydsvenskan. De befarar att bli kartlagda och trakasserade.