Det värsta beskedet

Det började med stickningar i vänster lillfinger och ringfinger i midsomras.

– Sen började Dragan klaga på att jag var lite klumpig, jag tappade nycklar och kunde gå ifrån vänster sko utan att jag märkte det. Det var lite pinsamt, jag fick smyga tillbaka och hämta den.

Annette Axmacher skrattar. Ofta och mycket. Trots att hennes liv är allt annat än muntert.

Hon ska dö. När vet hon förstås inte men den sjukdom hon har har väldigt få positiva slut.

Känseln i vänster hand blev inte bättre. Helt plötsligt kunde hon skriva helt fel bokstäver.

– Då förstod jag att jag måste kolla.

Hon ringde sin vårdcentral och fick tid dagen efter. Läkaren gjorde en del undersökningar och insåg direkt att det var något fel och skrev en remiss till neurologen i Malmö.

– Det kändes otroligt bra att han tog mig på allvar. Jag hade förväntat mig att han skulle säga att jag var stressad eller utbränd.

Det var den 31 augusti.

Annette Axmacher ringde till neurologen några dagar senare för att kolla om remissen hade kommit fram och det hade den inte.

Då åkte hon in till akuten och fick ett snabbt mottagande. En röntgen visade att det fanns en förändring på hjärnan och hon blev inlagd över natten.

Dagen efter röntgades hon igen men svar från den fick hon inte, inte då.

– Jag tror att de ljög för mig eller så fanns det ingen kurator som kunde ge mig besked. De gjorde det säkert av hänsyn till mig, men jag ville veta, ville ha ett direkt svar. Jag förstår att vissa besked måste ges på ett visst sätt men det kändes som om de dolde något för mig. Då lärde jag mig att ifrågasätta allt.

Annette Axmacher åkte hem och åkte tillbaka till Umas dagen efter för att få det där beskedet.

Hon var där på morgonen men väntan blev lång. Inte heller fanns det något vettigt rum att vänta i. Det blev ett dagrum där någon ville se på tennis.

– Där satt vi med vår dödsångest och grät bland en massa andra människor – som faktiskt ville se tennis. Det var den första värsta dagen i vårt liv.

När hon väl fick träffa läkaren blev beskedet rätt så rakt. Du har en hjärntumör! Remiss skickades till neurokirurgen i Lund. Kuratorn talade om för dem att det var viktigt att hela familjen involverades.

– För mig var det sjävklart men jag och Dragan behövde några dagar för oss själva.

Annette Axmacher visste inte då hur allvarligt det faktiskt var.

Så de gick till Ica Maxi i Västra hamnen för att handla födelsedagspresenter till grannens barn eftersom de var bjudna på födelsedagskalas. Det fanns inget tvivel om att de inte skulle vara med. För säkerhets skull fick värdparet veta att Annette hade en hjärntumör men att de ändå skulle komma.

– Det blev en jättetrevlig kväll och sedan så somnade vi gott.

Från läkaren på Umas hade hon fått besked om att en operation nog inte skulle dröja. Hennes kvalificerade gissning var två veckor med den dubbla förtur Annette Axmacher fick.

– Vad betydde dubbel förtur? Inte ett papper, ingenting hörde jag från neurokirurgin. Det kändes som en evig väntan och jag ringde koordinatorn i Lund och hon sa också att jag hade dubbel förtur men att jag inte var inplanerad för operation den veckan och inte heller veckan därefter. Jag trodde att de hade koll på läget och kände ett sånt himla stort förtroende.

Men det dröjde innan det blev någon operation, drygt fyra veckor innan hon fick träffa neurokirurgen.

– Han blev rätt förvånad över att jag kunde gå eftersom tumören var så stor, han kallade den för Klumpeduns. För honom kände jag ett stort förtroende och hade inga farhågor inför operationen, det fanns ju inget alternativ. Han sa också att det behövdes en veckas förberedelse för operationen men det tror jag inte på. Ska det behövas en hel vecka?

Från den konstaterade hjärntumören den 4 september blev operationen utförd den 5 oktober.

Annette Axmacher hade före operationen fått veta att det var rätt troligt att hon skulle vara förlamad i vänster sida och att även hela eller delar av talet skulle försvinna.

– När jag vaknade upp kändes det som om jag var i en tunnel och så hörde jag en kvinnlig röst som frågade om jag kunde vinka med handen. Det kunde jag, även med foten. Så frågade hon om jag kunde tala. Och det kunde jag.

När neurokirurgen några dagar senare hade fått resultaten från patologen berättade han att det fanns ett bra och ett dåligt besked.

Bra var att operationen hade gått bra, alla synliga spår av tumören var borta. Det dåliga var att Annettes Axmachers sjukdom är obotlig, dödlig, aggressiv. Cancer av den aggressivaste sorten. Elakartad Gliom och grad IV, högsta graden.

– Han sa det utan krusiduller, ärligt och rakt och ingav samtidigt ett hopp. Han sa att de satsade allt, både strålning och cellgifter men sa också att det kunde dröja innan behandlingen skulle komma igång, en fem, sex veckor. Varför ska jag sitta och vänta? Det var den andra värsta dagen i vårt liv.

Annette Axmachers har tid på Umas i dag, en förberedelse inför strålningen.