”Jag behöver se nästa steg”

MALMÖ. Under de snart fyra veckor som hon lagt sitt liv i hans händer har allt gått enligt plan.

– Jag är väldigt glad över hur det fungerar, Annette har absolut ingen tumör kvar och det finns ingen bättre behandling för närvarande. När den här perioden är över kommer vi att göra ett uppehåll i fyra veckor, säger han.

Varje tisdag träffar Annette Axmacher honom och går igenom läget.

– Mår du illa? Har du huvudvärk?

Ja, hon mår illa ibland på eftermiddagarna, ja håret börjar ramla av, framför allt vid såret efter operationen. Nej, hon har ingen huvudvärk.

– Hur mår du? Den frågan har blivit så tjatig, årets tjatigaste, säger Annette Axmacher.

Häromveckan såg hon kyrkospelet ”Varför just jag?” i Lunds domkyrka. En föreställning där hon kände igen många reaktioner och repliker.

– Men jag har aldrig tänkt så, det är så irrationellt. Detta är en del av livet, en del av verkligheten, och jag är en i den mängden. Tänk på alla som drabbas, tänk på alla barn som har livshotande sjukdomar.

Det låter väldigt rationellt men Annette Axmacher hävdar mycket bestämt att det är så hon tänker, så hon har reagerat.

– De som hela tiden säger att ”det drabbar inte mig” försöker ju endast skjuta hela livet framför sig. Varför skulle jag tänka så? Nu gäller det ju att få full valuta varenda sekund.

Fast visst pratar man i familjen om just detta.

– Min yngsta dotter frågade mig varför det inte kunde ha drabbat någon annans mamma? En mamma i Frankrike?

Enligt psykiatriprofessorn Johan Cullberg har allvarliga kriser ett bestämt förlopp. Det börjar med chock, sedan reaktionsfas, bearbetningsfas och till sist en nyorienteringsfas.

En läsare som inte tycker att Sydsvenskan borde skriva om Annette Axmacher påstår att hon fortfarande är i chockfasen, att hon faktiskt inte vet vad hon gör när hon framträder i tidningen.

– Jag vet verkligen vad jag gör. Hela min uppväxt har varit så tuff att jag har blivit helt lösningsfokuserad. Och det är möjligt att det är min räddning nu.

Annette Axmacher har hela tiden sagt att det gäller att leva nu. Ändå frågar hon Alexander Verbitski vad som händer sedan, efter denna behandlingsomgång.

– Först var det fokus på operationen, sedan på strålning som visar sig fungera. Jag behöver se nästa steg. Jag vet att jag kommer att dö av min hjärntumör men jag har efter det här samtalet fullständigt förtroende för Alexander. Suveränt, nu kan jag släppa det. Det låter kanske konstigt men det är så jag fungerar.

Senare samma dag går vi ner till Annette Axmachers och Dragan Cikotas källarförråd. Hon vill slänga en massa saker som hennes anhöriga inte ska behöva gå igenom efter hennes död.

Källarförrådet finns bakom ett nätgaller.

– De känns som ”fängelsegrejer”, sådana som jag vill göra mig av med. Strålningsperioden är ju på sätt och vis ett ”fängelse”, jag kan inte göra något annat så nu passar jag på att göra en massa saker som jag borde eller måste.

Det är handväskor och barnteckningar i lådorna och positiva omdömen från gamla arbetsgivare.

– Volvo var en gammal kund och det här har jag sparat, tänkte att just dessa berömmande ord kunde vara bra att ha som referens. Men jag ska nog inte söka fler jobb.

I gömmorna finns också boken ”101 saker att göra innan du dör”.