"Det viktigaste var att behålla Sveriges rykte"

Smutsiga poliskängor och hundtassar trampade golvet som muslimer i bön böjt sina ansikten mot. Utanför slogs polisen med boende i området.

Svenska staten såg ut att ha satt islam under attack.

Det var budskapet man kunde få genom al-Jaziras sändningar, minns Saeed Azam, ledande imam i Sverige.

Han har bland annat varit verksam i både Islamic center och den mer radikala Islamiska kulturföreningen, den lilla församlingen i Malmö som tvingades ge upp sin källarlokal på Herrgården.

Under kravallerna syntes inte hans namn i svensk media och nämndes inte heller av politiker eller myndighetspersoner. Men i kulisserna spelade han en nyckelroll, visar Sydsvenskans kartläggning av händelseförloppet.

När arabisk media uppmärksammade oroligheterna var det honom de ringde till, efter tidigare kontakter med Sveriges muslimska råd.

Brydde sig verkligen folk i Mellanöstern om vad som hände en liten moské i lilla Malmö?
– Det spelade ingen roll att det var en liten grej. Tv-inslagen visade bränder och poliser som springer och det såg ut som Parisupploppen för några år sedan. Det såg ut som att Sverige var på tur. Därför kunde det ha blivit något stort.

– Folk i vissa länder hade kunnat börja bränna svenska flaggan.

Fanns det risk att det skulle bli en internationell konflikt, liknande karikatyrkrisen för Danmark?
– Det var det jag var rädd för. Om det börjar hända något i ett land, att folk börjar bränna saker och ting, så kan det bli en dominoeffekt och gå över till andra länder.

När bilderna gick ut i al-Jazira var det lunchtid 19 december, fyra dagar efter tömningen av lokalen.

Natten innan hade sammanstötningarna i Herrgården varit de värsta hittills. De religiösa ungdomarnas protester hade lockat vänsteraktivister och kriminella gäng att attackera polisen.

Polismän har i efterhand liknat det vid en krigszon. Poliser från Göteborg och Stockholm stod redo tillsammans med Malmöpoliser med hjälmar, sköldar och pansarfordon.

Ingen visste vad som skulle hända under kvällen, eller kvällen därpå.

Samtidigt, i det tysta, pågick intensiva kontakter mellan polisen och religiösa ledare.

Flera – både ockupanter och utomstående var upprörda över att polisen gått in i lokalen – att det var vanhelgande mot islam att gå med kängor och hund på en ”helig plats”.

Inte Saeed Azam.
– Jag bryr mig inte om själva lokalen, utan om människorna som var i lokalen. För de som hade makten över lokalen hade lämnat över nycklarna till fastighetsägarna, tagit bort koranen och mattorna. Och då kallas den inte moské längre.

– Det var inte en moské när polisen gick in. Men polisen skulle inte ha gått in med hundar, för det var folk som sov där. Man kommer inte till folk som sover med hundar på det sättet som polisen gjorde. Det var bara några stycken i lokalen, polisen kunde ha väntat tills de vaknade och de hade bara kunnat skicka en polis som sagt till dem att gå ut.

Så mot människorna var det fel, men det var inget fel mot islam?
– Jag har sagt det redan, det var en lokal som var hyrd, och Islamiska kulturföreningen hade lämnat över nycklarna och tagit ut koranen och alla saker. Efter det var det en vanlig lokal.

Al-Jazira ringde från Qatar den 19 december. De ville ha med Saeed Azam i direktsändning, över telefon, efter ett inslag om kravallerna i Malmö.
– Frågan löd: Vad tycker du om att staten har stängt ner en moské där du bor?

Det var bilden som gavs i al-Jazira, enligt Saeed Azam, att svenska staten attackerade muslimer.
– Då förklarade jag att staten inte har med det att göra, utan att det var ett problem mellan företaget som äger lokalen och föreningen, säger Saeed Azam.

Dagen efter bjöd Malmös polischef Ulf Sempert in Saeed Azam samt företrädare för Islamiska kulturföreningen och Islamiska förbundet till polishuset vid Värnhem i Malmö. I mötesrummet fanns även kommunledningen.

Saeed Azams och Islamiska förbundets medverkan skulle göra att olika trosinriktningar och föreningar kände sig representerade. Mötet var mycket viktigt för den fortsatta utvecklingen, tror Sempert nu i efterhand.
– Det var ju på det sättet som vi kände att vi kunde aggregera alla möjligheter, att vi fick alla delar av samhället att hjälpas åt. Det var viktigt att få till stånd en dialog med ungdomarna i Herrgården. Och det är enklare att vuxenvärlden där har den dialogen än att vi har den.

– Eftersom kontaktnätet ut är störst via de religiösa ledarna. Vi har naturligtvis kontakter även med idrottsföreningarna, men då når man bara en väldigt liten del av befolkningen, nu hade vi chansen att nå ut till i princip alla som är muslimer.

På mötet bad Ulf Sempert om ursäkt – och förklarade varför polismännen gått in i lokalen, med hund.

En förklaring och ursäkt som Saeed Azam accepterade. Och de arabiska tv-kanalerna fortsatte att ringa, under mötet. Han gick ut i korridoren och lät sig intervjuas.
– Det var viktigt att jag poängterade att situationen inte var på det sättet, säger Saeed Azam. Det gjorde att i de kommande inslagen så upprepades inte att det var staten som hade stängt moskén, istället berättade de min version. Det viktigaste var att behålla Sveriges rykte så gott som det är, att det är ett land där man kan ha vilken religion som helst och att det finns andra friheter.

När mötet var över var både polis, de religiösa företrädarna och kommunledningen nöjda. I ett pressmeddelande tog ”de islamiska föreningarna på Rosengård bestämt avstånd från de oroligheter som förekommit de senaste dygnen”.

De religiösa ledarna gav polisen sitt förtroende. Och sa i pressmeddelandet att vuxna från de islamiska föreningarna skulle vara ute i bostadsområdet för att lugna situationen.
– De gick ut en cirka 200 vuxna som rörde sig på gatorna på ett helt annat sätt än man gjort tidigare. Man gjorde en massiv insats.

– Det var ledarna som var här som tog tag och organiserade det, säger Ulf Sempert.

Den kommande natten behövdes inte polisens pansarfordon.

Nu, ett år senare, berömmer Saeed Azam polisens arbete. Andra är det sämre med.
– Detta måste jag säga efter allt, att politikerna kan man inte lita på. Det de tänker på mest är att de ska slippa problemet, att de själva ska komma ur situationen. Och när problemet är över så hittar man dem aldrig.

Han säger att politikerna inte bjuder de religiösa ledarna till några nya möten. Och satsningarna på området är för klena. Han är besviken.
– Ja. Vi är inte nöjda för politikerna har inte låtit rötterna medverka. Jag är rädd att det händer nya oroligheter igen.